Emil del två: KUB-test och extra UL

Fredag 26/10-12. Nu har det gått 12 veckor. Vad jag har väntat på denna dag. Men eftersom jag inte är helt säker på vilken min första dag på sista mensen var, kan ju ha varit 2 dagar senare, så jag kunde inte riktigt andas ut. Så vi bestämde oss för att vänta att berätta för våra nära och kära tills vi hade varit på KUB-test och kunde visa en ultraljudsbild av Dig, vår Emil.

 

KUB-test Måndag 29/10-12 på Ultra Gyn Läkarhuset Odenplan. Vi fick ingen tid på Danderyds Sjukhus eftersom det var med ganska kort varsel och att jag ville komma en måndag eftersom jag är ledig på måndagar. 
Emil, du rörde på Dig, Ditt hjärta slog, vad skönt det kändes!! Första gången vi fick se vår son! Niklas sa ”Tänk att jag har gjort det där!”. Det var så gulligt sagt! Han lät så stolt! Du rörde på Dig MYCKET, sa barnmorskan, vi såg det också! Så häftigt! Emil, Du var en livlig liten krabat! Kommer speciellt ihåg en stor rörelse som såg ut som att Du hickade, så Du sträckte ut hela kroppen och sen tillbaka. Så gulligt! MEN barnmorskan såg att Du hade ett navelbråck...vi förstod inte vad det betydde...vi frågade... hon lade handen på mitt ben och sa bara "det behöver vi inte prata om nu", då blev jag ännu mer orolig, vi fick vänta en timme på läkaren som också skulle titta...jag grät hela tiden när vi väntade, vi fick ett eget litet väntrum...KUB-testet visade 1:20000 att Du skulle ha någon kromosomavvikelse...läkaren lugnade oss och sa att navelbråcket kunde sluta sig, så vi bokade in en tid 3 veckor senare... Och om navelbråcket är kvar då så blir det ”bara” operation för Dig direkt efter förlossningen. Då kände jag, vad som helst bara jag får träffa Dig och att Du överlever. Jag frågade rakt ut. ”Kan det här vara något tecken på en kromosomavviklese?”, både barnmorskan och läkaren sa "nej". Barnmorskan var till och med osäker på om hon skulle säga något om Ditt navelbråck till oss eftersom det kunde växa ihop av sig själv. Så tyckte hon att jag var så orolig så hon ville först inte säga det för att oroa mig mer. Så klart jag var orolig, jag vill ju det bästa för Dig Emil! Tänk om hon inte hade berättat, hur hade det gått då? Vad hade hänt då? Innan vi gick frågade jag läkaren kanske tre-fyra gånger om jag behövde vara orolig att det var något ”fel” på Dig. Jag fick svar att vi inte behövde vara oroliga. Men tänk så fel det var! De måste ju vetat att det kunde vara ett tecken på kromosomavvikelse, varför sa det inget? Jag som trodde jag kunde slappna av lite efter dessa första 12 veckorna, men får vänta tre veckor till. 

 

Samma dag, 29/10-12, som KUB-testet, berättade vi för familjen att vi var gravida! Två stolta föräldrar! Visade ultraljudsbilden på Dig, vårt underbara barn! Jag var så stolt över Dig att få visa Dig för våra familjer. Men jag hade ändå haft tanken att vi kanske ska vänta eftersom det inte är 100% bra. Men vi var så stolta över Dig så vi kunde så klart inte vänta, så vi berättade för våra familjer. Vi hade också fått berättat för oss att vi vid nästa ultraljud tre veckor senare troligen kommer kunna se könet på Dig! Så spännande! 

 

Kom ihåg när jag satt på jobbet på lunchen och pratade med några kollegor om barn och allt därtill. Vi pratade bland annat om man ska ta reda på könet på sitt barn. Då sa en kollega ”man ska inte ha så bråttom, man hinner köpa saker och lära känna barnet sen. Man behöver inte planera allt i förväg” (ungefär så sa hon). Då lät det ju bra, MEN nu känner jag mig ”lurad”, jag har inte hunnit lära känna mitt barn utanför min livmoder, han försvann från mig alldeles för tidigt. 

 

 

Måndag 19/11-12. Tre veckors väntan är nu över. Nu ska vi få se Dig igen! Till det här besöket var jag mest nervös och orolig över att Du inte levde, jag hade trott på läkaren och barnmorskan, att jag inte skulle vara orolig för att det var något ”fel” på Dig... Men som den oroliga själ som jag är så var jag såklart orolig att Ditt navelbråck inte hade slutit sig. 

 
Återbesöket var hos en annan läkare, han började med att fråga "Berättade de förra gången om vad det här kan innebära?" Då förstod jag att det är nått som inte stämmer, nått de valt att inte berätta... Du rörde Dig och Ditt hjärta slog, tårarna kom av lycka, en kortvarig lycka. Då i den stunden när läkarne frågade det förstod jag att de vetat förra gången men inte velat oroa mig, känner mig fortfarande lurad. 

 

Navelbråcket är kvar...kan vara en kromosomavvikelse eller navelbråck. Det var extra jobbigt då vi ville ha en bild på Dig, men läkaren avrådde från det eftersom det då blir jobbigare om det skulle vara något ”fel” på Dig. Men oj vad fel han hade... vill ha alla bilder jag kan få på Dig... Då kändes det som han visste att det var fel, kändes så jobbigt. Jag önskar jag hade fått en bild. Men jag hade då gått in i min bubbla, där jag är kvar än idag. Från och med då var jag så ställd och chockad, ställde inga frågor, bara fann mig i allt läkarna sa till mig. Ifrågasatte ingenting, så som jag brukar göra. De mätte storleken på Ditt huvud för att avgöra din ålder, tyvärr var Ditt huvud 11 dagar för litet, vilket ej är ett bra tecken. Det var ju efter det här ultraljudet som jag skulle kunna börja slappna av lite, hade till och med tänkt åka en sväng till Täby Centrum och kanske IKEA för att titta på bebissaker till Dig, vårt efterlängtade barn. Men jag hade inte sagt det till någon, eftersom jag trodde att det skulle betyda otur... Så istället för de planerna blev det att jag åkte hem och grät, bara grät, så mycket. Det tog aldrig slut. 


Hos läkaren bokades det tid för fostervattenprov, fick vänta 1 vecka till... Hemskt att göra fostervattenprov eftersom missfallsrisken ökar... Men vi fick aldrig något val, läkaren sa att det behöver göras, och bokade vår tid. Så klart jag kunde totalvägrat men som sagts tidigare så var jag i min lilla bubbla, okapabel till att fatta beslut. Så de tankar om att få reda på könet eller inte var inte aktuella längre, nu var det större saker vi var tvugna att få reda på. När vi kom hem och skulle hämta Linus hos S fick jag en lång och varm kram av henne, betydde otroligt mycket.

 

Nu orkade jag inte jobba, mitt huvud var helt slutkört av alla tankar som for runt. Hade lämnat jobbet på fredagen den 16/11-12 och kom inte tillbaka förrens i januari 2013. Då utan Dig i magen. Eftersom jag på mitt nuvarande jobb alltid haft Dig i magen så var det så hemskt att behöva åka dit utan Dig! Så mycket tankar som for genom huvudet. Så mycket nätter jag bara gråtit och funderat. Ska jag behöva ta ett beslut som innebär att Du dör? Min värsta mardröm... 

 

All denna väntan under hela graviditeten har varit otroligt jobbig, har tagit så mycket energi. Allt jag ville var "bara" att vara gravid och vara lycklig över det. Jag ville inte ha alla dessa besked. Jag ville bara att Du skulle må bra och vara en frisk liten pojke! 

 

Nä, nu blir det för mycket tårar, är både smärtsamt och skönt att åter läsa det jag skrev om Dig, min son, för två månader sedan. Ser nu att det är exakt två månader sedan idag jag började skriva den här berättelsen! Historien fortsätter när orken kommer tillbaka. 

 

Jag saknar Dig så Emil! Jag är så stolt över Dig! ❤ ❤ 

Kommentarer
Mli - Husägare & blivande mamma ♥

Ingen bebis än iaf ;) Har då inga känningar alls.. håller bara på att tvätta och dona på här hemma :P Han verkar trivas gott i magen ;)

Men huvva.. såg din andra kommentar också. Har aldrig hört talas om denna sjukdom och nu får jag följa två bloggar som varit med om detta orättvisa, huu vad otäckt. Jo, Mandys blogg var jättefin och rörande, så det blir tårar direkt man går in där..

Nu har jag inte hunnit läsa många rader i din blogg då jag precis besökt den för första gången :) Läser nog lite halvdant igenom.. orkar nog inte gråta just nu.. Starka kvinna!

Massor med styrkekramar till dig ♥ ♥ ♥ Lägger till din blogg i favoriter.

Svar: Ja, han trivs nog väldigt bra hos dig! Får se när han tittar ut! Hoppas att ALLT går BRA!!
Nä, förstår att du inte orkar gråta!! Du behöver vara glad och spara all energi till förlossningen!! ♥

Kram! ♥
Josefina Elma

2013-02-21 @ 13:11:43
URL: http://idamli.blogg.se
Emma

Kram kram kram finaste Malin! Emil är lika stolt över att ha dig som mamma, som du är stolt över att ha honom som son! Det lovar jag! <3

Svar: ♥ ♥ ♥
Josefina Elma

2013-02-21 @ 13:18:55
Sandra

<3

Svar: Tack! ♥
Josefina Elma

2013-02-21 @ 13:22:15
Eva H i Metbäcken

Stor varm styrkekram ♥
Hittade hit via Själar-gruppen på Fb, så jag vet vad du går igenom. Vi fick avbryta i v.20+6 och vår son John hade en allvarlig hjärnskada - Dandy Walker anomali och Corpus callosum agenesi - som upptäcktes på RUL i v 19+0.

Svar: Styrkekramar till Dig med!! ♥ ♥ ♥
Jag önskar bara att ingen behövde gå igenom nått sånt här! Så otroligt jobbigt!
Att våra kära små barn ska drabbas av dessa sjukdomar, att de inte kan få leva!! Så hemskt och orättvist!
Vilket datum var det du fick föda John? ♥
Kram
Josefina Elma

2013-02-21 @ 17:41:39
URL: http://metbacken.se
Eva H i Metbäcken

Jag födde John den 30/12-12. På söndag är det 8 veckor sedan =/... Känns ibland som en evighet sedan, och ibland som om det var igår.
Kram

Svar: Styrkekram till Dig! Förstår precis vad du menar med tiden! Så nära men ändå så långt bort!! <3
Har du barn sedan tidigare?
Kram!!
Josefina Elma

2013-02-22 @ 19:51:59
URL: http://metbacken.se
Eva H i Metbäcken

Nej, John är mitt/vårt första barn. Fick dec-11 veta att jag inte kan bli gravid på vanligt vis p g a min endometrios o alla sammanväxningar jag har så vi genomgår IVF. John kom till på vår andra IVF och nu har vi börjat det tredje och sista landstingsbetalda försöket för att försöka få ett levande och friskt syskon till John.
Kram ♥

Svar: Usch vad världen är orättvis (går inte att säga det för många gånger!) Håller verkligen tummarna för er! Att John ska få ett levande och friskt syskon!!
♥ ♥ ♥
Josefina Elma

2013-02-23 @ 18:35:08
URL: http://metbacken.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

josefinaelma.blogg.se

Det var en gång...