• Sitta och uggla i lägenheten i väntan på att hantverkare ska fixa med värmesystemet. Två gånger ska de komma idag, med 2-4 timmars mellanrum. Varje gång de är i lägenheten tar det ungefär 1-2 minuter. Känns töntigt att vänta och så går det så snabbt. Men, men... Inte så mycket att göra. Och Nej, jag lämnar inte ut mina nycklar till någon hantverkare. Dels för att Niklas ligger hemma och sover och dels för att vi har en liten hund som skulle tycka det var superkonstigt att någon klampar in här. 

• Åka in till stan med Emma och visa henne den underbara butiken Svenskt Tenn. 

• Fundera på frågan "Är det fler som bor i Stockholm som inte varit på Svenskt Tenn? och vad beror det på i så fall!?"

• Betala räkningarna. 

• Sen är det fler saker jag borde göra, men som inte är så roligt så de får nog vänta :) 

 

 

En av mina finaste saker från Svenskt Tenn. Ett grytunderlägg, som än så länge endast fått vara dekoration här hemma. 

 

När det är stjärnklart tittar jag upp och ser min lilla stjärna, där Emil är. Jag vinkar till honom. Flera olika saker symboliserar Emil, däribland stjärnor. Även fast Emil är här hemma hos oss, han sitter på min axel och vakar över mig, så är han ibland uppe bland stjärnorna för att lysa upp mörkret för mig. Så att jag lättare ska orka med allt mörker. 

LJUSET INOM DIG (Text/Musik: Linda Almö)
- En ängels sång till sin mamma

”Mamma, min mamma
se vad jag kan
jag kan nu gå
och jag hoppar lite grand
för mina vingar de bär mig
varthän jag än vill
Flyger dit där du är
och följer ditt liv

Fast du inte ser mig
så är jag alltid där
någonstans runt om dig
i universums stora sfär
För jag färdas över ängar
bärs upp av en vind
tittar till dig och flyger ner
och ger en puss på din kind

Jag samlar dina tårar
och fyller på vår brunn
vars vatten blir till regn
som landar på din mun
och tränger in i din själ
för att läka de sår
som gör så ont av saknaden
av att du inte får

ha mig intill dig
närhelst du än vill
ge mig all världens kramar,
vad jag än vill och lite till
För du vill visa din kärlek
ge mig allt så fint
men mamma, din kärlek
känns från jorden o ända hit

Jag säger stolt till de andra
små änglar som är här
Titta – det är min mamma!
och hon håller mig så kär
Jag lyser utav stolhet
som blir till stjärnans ljus
som du ser om natten
när det släckts i varje hus

För jag är den stjärna
som lyser stark och klar
Jag är ljuset inom dig
som alltid stannar kvar”

♥ EMIL ♥

Min Son, Min Ängel.

Jag Saknar Dig! 

Jag Älskar Dig!

Tre månader av sorg, saknad efter Dig! Jag kan inte förstå att det gått tre månader. Ibland känns det som igår jag höll Dig i min famn. Ibland känns det som en evighet sedan. Tiden känns inte som förut. Tre månader sedan jag såg det vackraste vi gjort! Den kärleken är obeskrivlig! 

Ännu en sekund, en minut, en timme, en dag, en vecka, en månad bort kommer du från mig. Jag som bara vill ha Dig närmare mig!  

Jag hoppas Du har det bra! Även fast jag vet att Du hade haft det bättre här hos mig. Jag undrar var Du är när Du inte är med mig? 

Du finns alltid med mig i mina tankar, andetag, hjärtslag. Du är jag och jag är Du! 

En av de fina dikterna jag hittat: 

"I natt föddes en ängel.

Åh vackra barn vi önskar du kunde stanna, älskad så av din pappa och mamma.

I natt föddes en ängel ämnad att vaka över de små, din kropp slutade leva, ditt hjärta slutade slå.

I våra hjärtan du alltid kommer leva för vem kunde ana en så stor saknad över något man inte längre har?

I natt dog ett barn i mammas mage, trygg och älskad låg du där.

Önskar att världen inte var så orättvis, varför kunde du inte fått stanna här?

Men resan du gjort hade ingen kunnat stoppa, den var du ämnad att göra.

Du ska veta vad vi längtat och hoppats, vi var så nyfikna på vem du skulle bli och hur du skulle se ut, inte på ett sorgligt slut.

I natt föddes en ängel till alla olyckliga små.

Trots all ilska och sorg lever ändå din kärlek i oss båda två.

Lilla söta ängel, vi älskar dig så."

(Okänd)

"Eeeemil din förgrömmade unge!"

Torsdag 6/12-12 träffade vi först kuratorn sedan träffade vi en läkare på avd 14 på Danderyds Sjukhus för en första inskrivning. Vi väntade i väntrummet på avdelning 14 i ca 70 minuter, mycket tårar! Tänkte ”nästa gång jag kommer hit ska Du dö...” När vi äntligen fick komma in efter att varit bortglömda och blivit uppropade med fel namn så började jag såklart gråta, då säger läkaren "Jaha, du tycker det här är jobbigt?" Men kom igen, såklart det här är jobbigt, det värsta jag varit med om. Hon frågade om vi fått papper med info om avbrytandet, det hade vi inte fått, fick inget heller. 

Jag har varit så nervös och orolig inför avbrytandet av graviditeten, hur kommer det kännas? Hur kommer Du känna Emil? När kommer Du dö? Kommer det göra ont för Dig? Kommer det göra ont för mig? Kommer jag behöva sövas och skrapas? Kommer jag klara av att släppa taget om Dig?

Söndagen den 9/12-12 träffade vi en sjuksköterska på avdelning 14 för inskrivning och första tabletten, som minskar graviditetshormonerna. Det var hemskt att ta den tabletten. Jag ville inte. Hon frågade om vi fått papper med info om avbrytandet, det hade vi inte fått, fick inget heller. Sen kom frågan, som ett slag i magen, "Hur vill ni göra med ert barn efteråt?" De berättade om kremering och barnkullen, en minneslund för bara barn på Danderyds Kyrka. Det tyckte vi lät fint! Men vi skulle fundera tills på tisdagen. Skulle sitta kvar en timme för att se så man inte kräktes upp tabletten. Men eftersom vi bor så nära så fick vi gå hem. Satt i alla fall kvar 30 minuter.

Måndagen den 10/12-12 var jag hemma, permission från sjukhuset, behöver inte komma tillbaka förrens på tisdag. Kommer knappt ihåg den dagen, kommer i alla fall ihåg att vi städade, jag fattar inte att jag orkade, men jag tror det var en krisreaktion.

Tisdag 11/12-12 kommer jag aldrig att glömma! Då jag födde en ängel! Den dagen jag fick hålla i Dig, mitt första barn! Vår son! Vår Emil! Vår ängel! 18 veckor och 4 dagar fick Du vaggas i min livmoder!

Kom till avdelning 14 klockan 08.00. Fick eget rum med tv. Niklas fick en hård stol att sitta på, annars var det bra på rummet. Fanns ingen klocka på rummet så tiderna är lite svåra att veta exakt. Jag fick byta om till sjukhusskjorta. Sjuksköterskan förklarade lite hur dagen kommer se ut. Jag visste inte tidigare hur ett sent avbrytande gick till, att det är en förlossning... Undersköterskan tog blodtryck, puls, andningsfrekvens. Fick dropp. Fick smärtlindring och fyra vaginalatabletter, som skulle sätta igång förlossningen av Dig, vårt barn, tyvärr skulle Du vara död. Efter jag tagit de första fyra vaginalatabletterna på morgonen klockan 08.45 skulle jag ligga ner ca 45 minuter, började redan då få ont i ryggen. Trodde det berodde på att jag låg stilla länge med förstår i efterhand att det var värkarna som redan hade börjat. Läkaren kom in och stämde av. Kuratorn kom och pratade. I desperation frågade jag sjuksköterskan, läkaren, kuratorn, om det verkligen stämde, att Du hade Trisomi 18, att Du inte kunde leva! Vi gick sedan flera promenader i korridoren, vilket var viktigt att göra för att sätta igång värkarna och förlossningen snabbare. Det börjar göra mycket ont i ryggen, även lite i magen. De sa att det kommer bli som mensvärkar fast värre och eftersom jag inte har mensvärk i magen, utan i ryggen om jag har någon mensvärk alls så satte sig min smärta mycket i ryggen. Fick en värmedyna som Niklas höll mot min rygg i flera timmar. Antingen låg jag i sängen och grät och skakade eller så gick jag i korridoren. I ett annant rum stod en nybliven mamma och gosade med sitt barn. 11.45 var det dags för nästa dos med tabletter, de tog jag oralt. Niklas åt lunch, pastasallad. Mycket smärta och oro inför vad som skall hända. Fick en tablett mot smärta och för avslappning. Under hela dagen var vi uppe och gick i korridoren flera gånger. Alla toalettbesök gjordes på bäcken inne i badrummet, eftersom de ville se om det kom ut något annat också. På bäckenet skulle Du komma ut, eftersom Du inte är så stor så hjälper tyngdkraften till så det blir lätare för Dig att komma ut. Mer smärtlindring. 14.45 fick jag tredje dosen av tabletter. Eftermiddagssjuksköterskan var jättebra. Hon sa att vi skulle ta in bäckenet på rummet så Du fick födas där. Efter det fick jag morfin intravenöst, kändes konstigt, kroppen försvann en liten stund. Vattnet gick en stund innan Du föddes. Niklas gick iväg för att köpa middag, 2 pajbitar, ca klockan 16.00, jag var ensam först men sedan gjorde det så ont så jag ringde på klockan, ville inte vara ensam. Jag hade tur eftersom den underbara undersköterskan kom, hon var väldigt bra, hon jobbade dubbelpass, så hon var hos oss hela dagen. Hon satt med mig ca 20 minuter (det kändes som flera timmar) till Niklas kom tillbaka. Jag frågade personalen flera gånger under dagen när Du skulle komma, hur jag visste skillnaden på dessa värkar och när Du skulle komma. De kunde inte säga när Du skulle komma, men att jag skulle känna när det var dags för Dig och då veta när jag skall upp. Det kändes lite bättre när Niklas kom tillbaka så jag reste mig upp för att gå en stund i korridoren, men när jag reste mig kände jag nått mellan benen, skyndade in på toaletten och kände hur Du kom ut, visste inte vad jag skulle göra, var Du ute? Krystade lite till då kom hela Du ut. Så det stämde inte riktigt att jag skulle känna när det var dags, jag hade bara väldigt ont en stund innan och så plötsligt var Du en bit ute. Undersköterskan klippte av navelsträngen och tog ut Dig. Jag grät och skakade! Jag vågade inte titta då. Hade bestämt mig sedan tidigare att jag skulle titta på Dig efter att de lagt iordning Dig. Niklas var mer tveksam innan. Nu efteråt tänker jag att jag skulle tittat redan då. Varför gjorde jag inte det? Smärtan i rygg och magen försvann direkt. Kändes konstigt. Nu väntade vi på att moderkakan skulle komma ut. Fick en tablett för att påskynda det.Tog en till promenad i korridoren. En timme hade gått och ingen moderkaka hade komma ut. Läkare från gynakuten fick komma upp och kunde dra ut moderkakan via navelsträngen. Jag kände att det rann "Vad är det?" Niklas svarade i chock "Massor med blod" Så då kom massor med blod och moderkakan ut. Jag såg aldrig moderkakan, men Niklas såg den. Nu skulle de titta så allt hade kommit ut så vi fick gå och vila en liten stund, sen var det dags att gå en stund till för att se hur mycket jag blödde efteråt. Allt hade kommit ut, jag behövde inte sövas och skrapas.

Sen fick vi se Dig, vårt barn! Vår ängel! Du var så fin! Både jag och Niklas tittade på Dig. Jag fick hålla Dig när Du låg på ett fat med gröna dukar kring Dig. Jag höll Dig ungefär 50 minuter, det var sent på kvällen vi var trötta. Jag önskar att jag hade hållt Dig längre. Varför klappade jag Dig inte? Du såg så skör ut! Ville inte göra illa Dig! Men det hade Du ju klarat! Men jag tänkte så konstiga saker där och då! När jag höll Dig så var jag rädd att jag skulle tappa Dig! Varför tog jag inte kort på Dig? Jag var i chock, vet inte riktigt vad som hände. Så mycket jag vill ha gjort annorlunda. Tänk att jag inte visste om jag fick ta kort på Dig! Du är ju Mitt barn! Men jag sa många gånger till Dig ”Jag Älskar Dig”, Niklas sa också det till Dig, det värmde så i mitt modershjärta. Jag läste min favoritdikt för Dig. Du var större än vad jag trodde att Du skulle vara, ca 20 cm lång. Ca 300 gram trodde vår sjuksköterska att Du vägde. Men Du var smalare än vad jag trott. De sa att vid den här tidpunkten i graviditeten är barnen ganska smala. Öronen satt ganska långt ner, vet ej om det är så i den veckan, läste efteråt att det kan vara så på barn med trisomi 18. På Din högra hand såg det ut som Dina fingrar var lite annorlunda, nästan omlott, det kunde också vara så på barn med trisomi 18. Såg nästan ut som Du hade sex fingrar. Vi såg Ditt navelbråck. Annars såg vi inte några andra ”avvikelser”. Men Du var så fin, så underbar! Du var färdig, behövde bara växa på Dig lite, bli större, men Du fick ingen chans. Vi såg hela Din fina kropp, Du såg helt normal ut! Såg ditt skulderblad tydligt. Såg Din framsida lårmuskelkontur tydligt. Du låg på Din högra sida med huvudet vilandes på vänster hand, såg ut som Du sov. Slutna ögon. Dina små fingrar, händer, tår, fötter... Dina läppar var så fina, precis som Din pappas, stora och fina. Du hade en liten blåsa på huvudet. Jag kunde inte slita mina ögon från Dig. Jag bara grät! Jag önskar att jag aldrig behövde släppa Dig! Tänk att jag aldrig mer får hålla i Dig!!

Eftersom vi bor ungefär 400 meter från sjukhuset så valde vi att åka hem på kvällen. Men jag var tvungen att äta nått för att få åka hem, ville inte ha något, men tog lite yoghurt och flingor. Drack vatten. Hela dagen har jag varit törstig, inte hungrig. Jag har bara sett vatten och saftkannor som de sprungit runt med i korridoren. Drygt 1 liter dropp under dagen. Fick två tabletter som minskar mjölkproduktionen. Nu fick vi pappret med info om avbrytandet. Vi blev hämtade av Din mormor och fick skjuts hem. Hon passar Linus hos Din gammelmormor. Din mormor sover kvar hos Din gammelmormor så Linus är kvar där så vi inte behöver gå ut med honom i morgonbitti.

Att behöva säga adjö till Dig, vårt barn var hemskt! Att ena stunden få hålla Dig i famnen och i den andra stunden lämna ifrån mig Dig och aldrig mer få se Dig. Skulle jag hållt Dig längre? Jag önskar att jag fick hålla Dig hur länge som helst och när som helst. Jag önskar att Du levde när vi höll Dig. Jag önskar att jag aldrig släppt Dig! Jag önskar jag aldrig behövt ta det här beslutet. Men det kändes inte som jag hade något val. Jag vill Dig det bästa.

Nu gick jag från sjukhuset som mamma fast utan mitt barn. Det var inte så här det skulle bli! 

Under hela graviditeten har det kännts som jag levt i en liten bubbla, trött och illamående, ingen matlust. Sedan andra ultraljudet 19/11-12 har jag mer levt i chock/kris. Kännts som tiden stått stilla, varit en enda lång dag, fast det gått ca fem veckor. Tyckte tiden innan avbrytandet var hemsk, sen kom två hemska dagar tisdag och onsdag, chock. Sen på natten till torsdagen bröt jag ihop ännu mer. Det var så jobbigt. Kan ha blivit värre eftersom jag var ensam hemma, Niklas jobbade natt. Trodde aldrig det skulle bli så här jobbigt efteråt! Mycket värre än vad jag någonsin kunnat tro! Så mycket ånger, så mycket skuldkänslor, så mycket frågor, så mycket sorg! Kände mig elak att Du skulle kremeras och vara på barnkullen istället för en egen begravningsplats, men som Niklas sa så får Du då vara med flera kompisar! Varför la jag inte någon liten blomma till Dig, någon filt??? Tänkte på måndagen att jag skulle köpa en ros och ha med, men jag orkade inte, det kändes för tungt, visste inte hur man gör vid sådana här tillfällen... Hur skulle jag veta! Nu efteråt känner jag att jag skulle vilja göra så mycket annorlunda. För att verkligen visa att jag älskade Dig! Men jag sa det till Dig flera, flera gånger! Jag grät när jag höll Dig! Som Niklas och kuratorn sagt så gjorde vi det bästa som vi kunde göra, man vet aldrig hur något sånt här skall göras, finns inget rätt eller fel, utan vi gjorde det på vårt sätt! Men tyvärr känner jag ändå så mycket ånger. Jag vill Dig allt gott i hela världen! Men Nu vet jag att det inte hade spelat någon roll vad jag gjort annourluna, Du vet att Jag Älskar Dig mest i hela världen! Men det är en sak jag ångrar, att jag inte tog kort! Men jag har Dig i mitt Minne! Mitt val att inte läsa nått på internet innan var nog bra för mig, men om jag gjort det så hade jag haft massor med kort på Dig!  

Så här efteråt förstår jag inte hur jag klarade av de dagarna med avbrytandet, men som kuratorn hade sagt innan (som jag då inte trodde på) var att de flesta bara gör det, man blir som en "maskin", man känner inte efter. 

Direkt efteråt försvann graviditetsillamåendet, jag klarar av lukter bättre, min mage är borta, mina bröst har minskats, mitt hår är inte lika tovigt, mina bröst ömmar inte längre, metallsmaken i munnen är borta. Allt detta som jag känt under graviditeten skulle jag mer än gärna få tillbaka för att få behålla Dig. Nu efteråt finns bara en tomhet kvar. Det är ju meningen att när det här försvinner och man genomgår en förlossning så ska man få sitt barn, varför fick inte vi det? Vad är vår mening? Mitt minne är inte som det brukar, men kuratorn sa att det är vanligt att glömma saker, tappa ord när man är i en krissituation. 

Torsdag 20/12-12. Första gången vi går till barnkullen. Linus födelsedag 7 år! Varit hos kuratorn. Varit i Mörby Centrum och köpt till Dig, till minneslunden. Ett mosshjärta, ca 30 cm högt, som floristen dekorerade så fint åt oss med bla 3 röda rosor, en ängel på ett hjärta, videung. Köpte en änglanalle, som jag ska ha hemma. En rund sten där det står God Jul och en sten formad som ett hjärta! Skrev ett kort till Dig som vi satte på mosshjärtat ”Mamma och Pappa älskar Dig!” massor av hjärtan ”För alltid!”. Vi kom till kyrkogården, men vände för vi hade inga gravljus med oss. Åkte och köpte två gravljus. Gick till barnkullen på Danderyds Kyrka. Ett barn i en livmoder med solstrålar ser det ut som. Mycket snö på minneslunden, vi tog bort snö för att se var vi kunde lägga Dina saker, men det var saker överallt. Tillslut hittade vi en bra plats till Dig! Din mormor kom också dit och tittade. Du har inte fått komma dit än. I månadsskiftet december/januari kremerades Du och sedan kommer Du till kyrkans församlingshus innan det blir dags för askan att grävas ner, till våren när tjälen försvunnit. Men vi går dit redan nu flera gånger för att hälsa på Dig, och göra fint tills Du kommer dit.

“An angel in the book of life wrote down my baby’s birth, and whispered as she closed the book "Too Beautiful For Earth"

Vet inte hur jag ska kunna leva utan Dig! 

Vårt majbarn blev vår decemberängel! 

Mamma och Pappa Älskar Dig! För Alltid! 

Alltid Älskad! Aldrig Glömd!

EMIL

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥