Såklart väntade jag till dagen innan fostervattenprovet för att köpa hibiscrub, men det var slut på apoteket, samt på flera apotek i närheten. Vi den här tiden orkade jag inte göra någonting, det var därför jag inte orkat ta mig för att köpa det innan. Jag gick då ner till apoteket på Danderyds Sjukhus, där fanns det hibiscrub. Tvättade mig på kvällen innan och morgonen den 27/11-12. Jag var supernoga, ville inte riskera att minsta lilla bakterie skulle komma in till Dig!

Tisdag 27/11-12. Då var det dags för fostervattenprovet, något som jag aldrig trodde jag skulle göra. Lång nål, spännde och sved mycket i magen en liten stund, annars gick det bra. Din pappa vågade inte titta när de skulle ta provet. Han satt bredvid mig och tittade på Dig på ultraljudskärmen och på mig istället, han ville absolut inte titta på nålen. Din pappa var väldigt imponerad av att jag bara låg där, inte blev nervös, men det ända jag var nervös över var att Du inte skulle överleva denna resa! Spännde även i magen efteråt. Ditt huvud var nu 8 dagar för litet för Din ålder. Kändes lite bra att Du växt på Dig 3 dagar på endast 8 dagar! Gav lite hopp. Niklas var med på fostervattenprovet och tog ledigt från jobbet på kvällen. Inga lyft eller anstränga magmusklerna första två dagarna, om det läcker fostervatten ska man ta det lugnare under fler dagar. Vi fick reda på att sannolikheten nu var 50% att Du hade en kromosomavvikelse. Vilken hemsk siffra. Läkaren berättade även idag att om det inte är någon kromosomavvikelse och istället ett navelbråck så blir det planerat kejsarsnitt på Karolinska Sjukhuset och operation för Dig. Om det är en kromosomavvikelse så är det med största sannolikhet Downs Syndrom, läkaren nämnde några andra, som jag knappt kommer ihåg, men på honom lät det som att det är Downs Syndrom om det är något, eftersom de andra kromosomavvikelserna är så ovanliga. Anledningen att han nämde de andra var att Niklas frågade vad det annars kan vara för kromosomavvikelser. Annars hade läkaren inte nämnt dem.  

Läckte lite fostervatten på dagen. På kvällen var vi på lussebak och middag hos Din morbror och S, helt plötsligt läckte det mycket fostervatten, som läkaren hade sagt kunde hända, tydligen inget tecken på missfall. Jag sprang hem (vi bor 20 meter ifrån varandra) stod i duschen och grät medans det rann fostervatten. Det läckte mycket och länge så vi ringde gynakuten, de rekommenderade vila. Jag var så ledsen, jag tänkte "nu kommer Du inte klara Dig! Nu kommer Du försvinna från mig, bara för att jag gjorde fostervattenprovet!" Efter fostervattenprovet läste jag mina favorit dikter för Dig varje dag! Hoppades på att det inte var någon kromosomavvikelse.

Enligt läkaren skulle vi få reda på torsdagen eller fredagen via telefonsamtal OM Du hade en kromosomavvikelse, kanske till och med hinna få ett brev på fredagen om Du inte hade en kromosomavvikelse. Vi väntade och väntade vid telefonen, på brevbäraren. Varje gång telefonen lät, så fick jag en klump i magen. På fredagen hade vi inte fått något svar. Jag åkte upp till Din mormor och morfar i Norrtälje under helgen, eftersom Niklas jobbade hela helgen. Niklas kom till Norrtälje på söndagen och vi bakade lussebullar, pepparkakor och ett jättefint pepparkakshus. Då var jag en orolig gravid tjej, men Du levde i alla fall i min mage då. ❤ ❤ ❤ 

På måndagen 3/12-12 kom inget brev, telefonsamtalet trodde vi att vi borde få innan 17.00 så efter klockan fem slappnade jag av lite. Niklas åkte in till stan för att gå på bio med sina arbetskamrater, jag var så ledsen att han åkte iväg. Jag vet inte om det var för att jag innerst inne visste att det var något ”fel”. Måndagen den 3 december 2012 klockan 17.58, ensam hemma får jag ett samtal från hemligt nummer, tror och HOPPAS att det är från min mormor som också har hemligt nummer, men tyvärr var det ett samtal från läkaren på Läkarhuset Odenplan. Fick då reda på att Du hade en kromosomavvikelse, trisomi 18, Edwards Syndrom. Läkaren förklarade i korthet vad det innebär, att Du inte är livsduglig, det är inget man vill höra om sitt barn! Att Du inte skulle kunna överleva i mer än ca 2-3 månader efter födseln, OM Du ens skulle klara av hela graviditeten. Det är även vanligt att barn med trisomi 18 dör under förlossningen, får de inte orkar med de starka värkarna. Även vanligt att man får ett tidigt missfall eftersom barn med trisomi 18 inte är så starka. Läkaren ville prata lite mer med oss, så han skulle ringa upp efter en stund så Niklas skulle hinna komma hem. Jag ringde Niklas och berättade, sen ringde jag Din mormor och morfar, jag grät så mycket att det gjorde ont i ögonen, det kändes som att de skulle pressas ut. S kom hem till mig direkt, kramade mig länge...Sen kom Niklas och Din morbror... Läkaren ringde tillbaka efter ca 1 timme och pratade med oss. Han tyckte vi skulle smälta all information till dagen därpå, så skulle han ringa upp igen på tisdagen 4/12-12. Din mrobror och S bjöd på mat, orkade knappt äta nått.

 

Ditt namn vid barnkullen, Danderyds Kyrka. 

Beslutet att skriva om allt som hänt Dig och oss på facebook var först svårt, men sen blev det så enkelt. Jag ville skriva om det, mer gärna än Niklas. Jag ville att Niklas skulle tycka det var ok, eftersom vi är två om det. Att skriva om det är en del av processen, att bearbeta all sorg. Nu i efterhand så har vi inte ångrat oss, inte för en sekund! 

Anledningen till att det först tog emot att skriva om Dig, var att jag kände mig så värdelös, att jag inte kunde ge Dig livet och att inte kunna ge Niklas ett friskt och levande barn! Att jag var hon med ett barn med en kromosomavvikelse. Det var så jag kände då, så misslyckad, men nu skäms jag att jag ens tänkte så. Jag är så stolt över Dig Emil!! Hoppas du känner det!!  ♥  ♥  ♥

När jag en dag satt och läste andra änglamammorsbloggar så blev min känsla starkare, jag vill berätta om Dig, Emil, för alla! 

Läste Jennys blogg, där hon skrev om hur hon håller sin ängel Maxs minne vid liv genom att prata om honom. Det var så fint skrivet och det är precis så jag känner! Så jag vill Tacka Jenny för att hon hjälpte mig att finna styrkan!!  ♥

“I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive” (Laleh)

Some die young

Fredag 26/10-12. Nu har det gått 12 veckor. Vad jag har väntat på denna dag. Men eftersom jag inte är helt säker på vilken min första dag på sista mensen var, kan ju ha varit 2 dagar senare, så jag kunde inte riktigt andas ut. Så vi bestämde oss för att vänta att berätta för våra nära och kära tills vi hade varit på KUB-test och kunde visa en ultraljudsbild av Dig, vår Emil.

KUB-test Måndag 29/10-12 på Ultra Gyn Läkarhuset Odenplan. Vi fick ingen tid på Danderyds Sjukhus eftersom det var med ganska kort varsel och att jag ville komma en måndag eftersom jag är ledig på måndagar. 
Emil, du rörde på Dig, Ditt hjärta slog, vad skönt det kändes!! Första gången vi fick se vår son! Niklas sa ”Tänk att jag har gjort det där!”. Det var så gulligt sagt! Han lät så stolt! Du rörde på Dig MYCKET, sa barnmorskan, vi såg det också! Så häftigt! Emil, Du var en livlig liten krabat! Kommer speciellt ihåg en stor rörelse som såg ut som att Du hickade, så Du sträckte ut hela kroppen och sen tillbaka. Så gulligt! MEN barnmorskan såg att Du hade ett navelbråck...vi förstod inte vad det betydde...vi frågade... hon lade handen på mitt ben och sa bara "det behöver vi inte prata om nu", då blev jag ännu mer orolig, vi fick vänta en timme på läkaren som också skulle titta...jag grät hela tiden när vi väntade, vi fick ett eget litet väntrum...KUB-testet visade 1:20000 att Du skulle ha någon kromosomavvikelse...läkaren lugnade oss och sa att navelbråcket kunde sluta sig, så vi bokade in en tid 3 veckor senare... Och om navelbråcket är kvar då så blir det ”bara” operation för Dig direkt efter förlossningen. Då kände jag, vad som helst bara jag får träffa Dig och att Du överlever. Jag frågade rakt ut. ”Kan det här vara något tecken på en kromosomavviklese?”, både barnmorskan och läkaren sa "nej". Barnmorskan var till och med osäker på om hon skulle säga något om Ditt navelbråck till oss eftersom det kunde växa ihop av sig själv. Så tyckte hon att jag var så orolig så hon ville först inte säga det för att oroa mig mer. Så klart jag var orolig, jag vill ju det bästa för Dig Emil! Tänk om hon inte hade berättat, hur hade det gått då? Vad hade hänt då? Innan vi gick frågade jag läkaren kanske tre-fyra gånger om jag behövde vara orolig att det var något ”fel” på Dig. Jag fick svar att vi inte behövde vara oroliga. Men tänk så fel det var! De måste ju vetat att det kunde vara ett tecken på kromosomavvikelse, varför sa det inget? Jag som trodde jag kunde slappna av lite efter dessa första 12 veckorna, men får vänta tre veckor till. 

Samma dag, 29/10-12, som KUB-testet, berättade vi för familjen att vi var gravida! Två stolta föräldrar! Visade ultraljudsbilden på Dig, vårt underbara barn! Jag var så stolt över Dig att få visa Dig för våra familjer. Men jag hade ändå haft tanken att vi kanske ska vänta eftersom det inte är 100% bra. Men vi var så stolta över Dig så vi kunde så klart inte vänta, så vi berättade för våra familjer. Vi hade också fått berättat för oss att vi vid nästa ultraljud tre veckor senare troligen kommer kunna se könet på Dig! Så spännande! 

Kom ihåg när jag satt på jobbet på lunchen och pratade med några kollegor om barn och allt därtill. Vi pratade bland annat om man ska ta reda på könet på sitt barn. Då sa en kollega ”man ska inte ha så bråttom, man hinner köpa saker och lära känna barnet sen. Man behöver inte planera allt i förväg” (ungefär så sa hon). Då lät det ju bra, MEN nu känner jag mig ”lurad”, jag har inte hunnit lära känna mitt barn utanför min livmoder, han försvann från mig alldeles för tidigt. 

Måndag 19/11-12. Tre veckors väntan är nu över. Nu ska vi få se Dig igen! Till det här besöket var jag mest nervös och orolig över att Du inte levde, jag hade trott på läkaren och barnmorskan, att jag inte skulle vara orolig för att det var något ”fel” på Dig... Men som den oroliga själ som jag är så var jag såklart orolig att Ditt navelbråck inte hade slutit sig. 

 
Återbesöket var hos en annan läkare, han började med att fråga "Berättade de förra gången om vad det här kan innebära?" Då förstod jag att det är nått som inte stämmer, nått de valt att inte berätta... Du rörde Dig och Ditt hjärta slog, tårarna kom av lycka, en kortvarig lycka. Då i den stunden när läkarne frågade det förstod jag att de vetat förra gången men inte velat oroa mig, känner mig fortfarande lurad. 

Navelbråcket är kvar...kan vara en kromosomavvikelse eller navelbråck. Det var extra jobbigt då vi ville ha en bild på Dig, men läkaren avrådde från det eftersom det då blir jobbigare om det skulle vara något ”fel” på Dig. Men oj vad fel han hade... vill ha alla bilder jag kan få på Dig... Då kändes det som han visste att det var fel, kändes så jobbigt. Jag önskar jag hade fått en bild. Men jag hade då gått in i min bubbla, där jag är kvar än idag. Från och med då var jag så ställd och chockad, ställde inga frågor, bara fann mig i allt läkarna sa till mig. Ifrågasatte ingenting, så som jag brukar göra. De mätte storleken på Ditt huvud för att avgöra din ålder, tyvärr var Ditt huvud 11 dagar för litet, vilket ej är ett bra tecken. Det var ju efter det här ultraljudet som jag skulle kunna börja slappna av lite, hade till och med tänkt åka en sväng till Täby Centrum och kanske IKEA för att titta på bebissaker till Dig, vårt efterlängtade barn. Men jag hade inte sagt det till någon, eftersom jag trodde att det skulle betyda otur... Så istället för de planerna blev det att jag åkte hem och grät, bara grät, så mycket. Det tog aldrig slut. 

Hos läkaren bokades det tid för fostervattenprov, fick vänta 1 vecka till... Hemskt att göra fostervattenprov eftersom missfallsrisken ökar... Men vi fick aldrig något val, läkaren sa att det behöver göras, och bokade vår tid. Så klart jag kunde totalvägrat men som sagts tidigare så var jag i min lilla bubbla, okapabel till att fatta beslut. Så de tankar om att få reda på könet eller inte var inte aktuella längre, nu var det större saker vi var tvugna att få reda på. När vi kom hem och skulle hämta Linus hos S fick jag en lång och varm kram av henne, betydde otroligt mycket.

Nu orkade jag inte jobba, mitt huvud var helt slutkört av alla tankar som for runt. Hade lämnat jobbet på fredagen den 16/11-12 och kom inte tillbaka förrens i januari 2013. Då utan Dig i magen. Eftersom jag på mitt nuvarande jobb alltid haft Dig i magen så var det så hemskt att behöva åka dit utan Dig! Så mycket tankar som for genom huvudet. Så mycket nätter jag bara gråtit och funderat. Ska jag behöva ta ett beslut som innebär att Du dör? Min värsta mardröm... 

All denna väntan under hela graviditeten har varit otroligt jobbig, har tagit så mycket energi. Allt jag ville var "bara" att vara gravid och vara lycklig över det. Jag ville inte ha alla dessa besked. Jag ville bara att Du skulle må bra och vara en frisk liten pojke! 

Nä, nu blir det för mycket tårar, är både smärtsamt och skönt att åter läsa det jag skrev om Dig, min son, för två månader sedan. Ser nu att det är exakt två månader sedan idag jag började skriva den här berättelsen! Historien fortsätter när orken kommer tillbaka. 

Jag saknar Dig så Emil! Jag är så stolt över Dig! ❤ ❤ ❤

Nervös inför att lägga in delar av Emils historia här på bloggen. Hoppas det mottages på ett bra sätt.

Efter 5 månader av försök att bli gravid så Äntligen! Jag som har velat ha barn i så många år. Sista mensens första dag: 3 (eller 5) augusti 2012. Jag visste redan då, till och med ännu tidigare att det var vår SON som vilade i min livmoder. Men vad jag inte visste då var att du var så sjuk, vår son, vår Emil. 

Lördagmorgon 8/9-12 vid 6-tiden på morgonen gjorde jag ett graviditetstest, som visade att jag var gravid, ca vecka 5. Niklas hade jobbat natt så jag väntade på att han skulle komma hem. Vi var så lyckliga!! Jag gjorde graviditetstestet ungefär när min mens var en vecka sen, vågade inte göra det för tidigt. Jag trodde ju att den bara var lite sen. Men jag var GRAVID! Vad jag har längtat! Jag och Niklas ska få bli föräldrar! Den veckan när min mens var sen och Niklas sa ”tänk om du är gravid”, blev jag så glad i hela kroppen och kände att jag säkert är det men vågade inte tro det, vågade inte visa att jag var så glad, ville ha ”bevis”, ett positivt graviditetstest. Jag hade köpt testet och skulle göra det tidigare, men jag vågade inte och sen var det bäst att ta det på morgonen och eftersom jag går upp och kissar på natten ville jag göra det en dag då jag inte hade kissat för nära inpå.

Efter graviditetstestet ringde jag till Prima Liv på Danderyds Sjukhus. Konstig känsla när de frågar vad jag vill boka tid för och jag säger: ”Jag är gravid”. Det var så overkligt, är det sant? Ska jag bli mamma? De frågade när min senaste mens började och de sa, ”ja, då blir det ett majbarn, den 11 maj 2013”. Kunde jag vara lyckligare? Det kändes så overkligt.  

Planen var att inte berätta för någon innan det hade gått 12 veckor, för att vänta ut tiden då det är ökad risk att drabbas av missfall. Sen trodde jag att det skulle betyda otur, att det skulle hända nått med vårt barn om jag skulle berätta, om jag skulle visa att jag var för lycklig... men se hur det gick ändå... De enda som fick reda på att jag var gravid, innan vecka 12, var min mamma och pappa. Eftersom jag nu visste att jag var gravid och jag var väldigt trött så tog jag bort alla min tider på mitt gamla jobb och var ledig i ca 2 veckor innan jag började mitt nya sexmånaders vikariat. Då var jag trött och illamående, vilket jag har varit under hela graviditeten. Har sovit hur mycket som helst. Inte haft matlust. Varit mycket känslig mot olika lukter. Till och med parfymfri tvål har luktat illa och för mycket. Tovigt hår.

Jag och Niklas var på vårt första möte hos vår barnmorska. Jag hade massor med frågor till henne, jag var en orolig blivande mamma. Jag ville verkligen att vi skulle göra allting rätt! Så att barnet skulle ha det så bra som möjligt!

Torsdag 20/9-12 berättade vi för min mamma och pappa att jag var gravid. Dels för att jag mådde så dåligt och dels för att jag ville att mamma skulle åka med mig på barnmorske- och läkarbesök då Niklas inte kunde följa med. Mamma och pappa förstod inte direkt att vi var med barn. Jag sa att Linus (vår hund) skulle bli storebror, så de trodde att vi skulle köpa en till hund. Men de skulle bli mormor och morfar!

Fredag 21/9 var jag och mamma hos barnmorskan för ett längre inskrivningssamtal. Blodtryck 104/68. Järn 150. Blodsocker 5,2 (ca 1-1,5 timme efter frukost).

Vi valde efter mycket om och men att vi skulle göra ett KUB-test. Det var mest för att jag ville se barnet på ultraljud, att se att barnet lever, jag trodde inte att det skulle visa någon kromosomavvikelse. Niklas har som vanligt varit väldigt positiv och optimistisk och sagt till mig när jag varit orolig att det är något ”fel” på barnet ”Tänk vad många barn som föds friska, vilken liten risk att det ska hända oss något”. Då har jag sagt ”Men det måste ju hända någon, varför skulle det inte kunna vara oss” och se hur det blev, det hände oss...usch! Önskar att jag inte hade rätt...

Fram till och med nu så är jag en "vanlig" orolig blivande mamma. 

Mitt första inlägg.