Idag var det första gången vi var på barnkullen när det inte är någon snö. Det var extra känslosamt eftersom Emils aska kommer grävas ner när tjälen försvinner och det börjar nu närma sig. 

 

Vi gick även en liten promenad på kyrkogården. 

 

Jag längtar till de har fixat fint vid barnkullen, så det ser fint ut igen! Nu ser det så grått och tråkigt ut. 

 

Nu efter att Emil inte finns med oss längre har jag verkligen förstått att världen är orättvis. Efter vi fått beskedet, så pratade jag med min barnmorska, bland det första hon sa då var "världen är så orättvis". Det stämmer verkligen. 

 

Mitt hjärta kommer aldrig vara helt igen, det kommer alltid saknas en bit, som Emil tar väl hand om i himlen. När han försvann kände jag att en del av mig försvann. 

 

Tiden läker inga sår, såren finns alltid kvar, men ser annorlunda ut. De kan lätt rivas upp. 

 

 

”MIN STARKA MAMMA

 

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla. Men när alla andra sover om natten, har jag sett hennes tårar falla

 

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå. Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå

 

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta, jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta

 

Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer. Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer

 

Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar. Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har

 

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr, försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr

 

Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär. Vad hon än säger, hur hon än mår.

 

Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår”.

 

(Kay Des'Ormeaux, org: "My surviving mom" 
Översättning: Helen S Wirén)

Inte de bästa bilderna men vill iaf visa. Får lägga ut närbilder sen. 

 

Halsband ett: Månadssten, stjärna med ängel på, blåa babyskor, ett E för Emil. 

 

Halsband två: Hjärta med diamant och vingar. 

 

Armband: Hjärta med ordet Love, ett rött hjärta (från Niklas till mig på alla hjärtansdag), ett specialbeställt hjärta med gravyr på baksidan, 18 med en fyrklöver för trisomi 18, den diagnos som tog vår son ifrån oss. 

 

“They say memories are golden
well...maybe that is true
I never wanted memories
I only wanted you

No farewell words were spoken
No time to say goodbye
You were gone before I knew
And only God knows why

A million times I needed you
A million times I cried
If love alone could have saved you
You never would have died

In life I loved you dearly
In death I love you still
In my heart you hold a place
No one could ever fill

If tears could build a stairway
And heartache made a lane
I´d walk the path to heaven
And bring you back again

My heart still aches in sadness
And secret tears still flow
What it meant to lose you
No one will ever know.”

(Okänd)

❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤

 

 

“Life is not measured by the numbers of breaths we take, but by the moments that take our breath away”.

(Okänd)

 

 

  

Till höger om tv:n. 

 

Glad Påsk Emil!

 

En fjäril som flyger likt vår ängel

Fri i all evighet

♥ Emil ♥

 

”Mina ögon kan tindra, 
min mun den kan le,
men sorgen i mitt hjärta
kan ingen se”

 

Med blandade känslor beger jag mig till jobbet idag. Sista dagen på jobbet. Sen ska jag vara ledig hela april innan jag börjar på mitt nya jobb med nya äventyr. Ska bli skönt att vara ledig, få tid att bearbeta, vila och återhämta sig. 

 

MEN, meningen var ju att det här skulle vara min sista jobbdag på väldigt länge. Eftersom Emil skulle födas snart och jag skulle vara mammaledig sen. Att jag skulle vara höggravid och vänta på vår lilla Emils födelse. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Emil är redan född och tyvärr har han lämnat oss. Jag önskar att han vore här med oss på rätt sätt. ❤

 

Idag har jag lovat mig själv att jag ska gå och lägga mig tidigt! Är så trött! Känner att jag verkligen måste sova. 

 

Extra skönt att det är nybäddat! 

 

 

Älskar den här bilden! Det är från första gången vi var till barnkullen! Så fint de gjorde på blomsteraffären. Hon blev alldeles tårögd när jag berättade vem det var till. Så fint! Så gullig tjej! 

 

Idag handlade Kalla Fakta om "slarvet som riskerar liv", om slarv vid ultraljud på gravida. 

 

En av läkarna, ordförande för SFOG (Svensk förening för obstetrik och gynekologi) är en av de läkare som tittade på vår lilla Emil. Han är inte en av läkarna som programmet handlar om, utan en expert som uttalar sig. 

 

Jag märkte att han var proffsig när vi träffade honom, men en sak som stör mig är att han och barnmorskan ljög för oss. Vi frågade om navelbråcket kunde vara ett tecken på en kromosomavvikelse och de sa Nej. När vi några veckor senare fick reda på att det visst kan vara ett tecken på en kromosomavvikelse, kände jag mig lurad. 

Men, i många, många procent av fallen så är det ingen fara. Att vi skulle vara en av dem få där barnet har en kromosomavvikelse visste ju inte dem. Så de ville väl inte oro mig mer än nödvändigt, eller jag vet inte varför de svarade så. Men jag tycker ärlighet är viktigt. Så svårt att lita på vad någon säger och svarar efter det här, hade även svårt att lita på folk innan, så det här gör det inte lättare direkt. 

 

 

 

 

Jag är så glad och tacksam för att så många har hittat till min blogg! Lämna gärna ett avtryck i kommentarsfältet, så roligt att läsa och kolla in på alla bloggar till er som kommenterar! Men kommentera gärna även fast ni inte har en blogg såklart! 

 

Det värmer speciellt i mitt hjärta när ni läser och kommenterar om vår son, vår ängel, vår Emil! Att männsikor som inte känner mig tar sig tid att läsa om Emil, det värmer i mitt mammahjärta ♥

 

En sån här snäll vän har jag. 

 

Idag, den 18 mars är det trisomi 18 dagen! 

Trisomi 18 är den diagnos som min underbara son Emil hade, den diagnos som avgjorde att han inte fick leva. 

En extra tanke till alla trisomi 18 barn och alla nära och kära till dem barnen. 

Kärlek! 

 

 

 

 

 

Står på kyrkogården nu. Så fint. Hör fågelkvitter. Ser solen på den blåa himlen. Ser en farbror som går förbi, undrar för en sekund vem han ska hälsa på. Hör motorvägen, men den stör inte. Finner ro på kyrkogården. 

 

Önskar bara att min Emil skulle fått uppleva allt han med. 

 

Meningen var att du skulle leka med den fina bilen med din pappa. Inte att den ska vara på kyrkogården.

 

Mamma saknar Dig! 

 

Saknaden efter Dig, min son är så stor, att bära sorgen varje dag är jobbigt. Att sakna Dig och samtidigt veta att jag kommer få leva hela mitt liv med den saknaden är jobbigt, veta att jag aldrig mer kommer att få träffa Dig! Jag kommer aldrig på se Dig växa upp. Det gör så ont i mig att tänka på det. Jag vill träffa Dig och lära Dig allt som man ska lära sitt barn. Lära Dig gå, lära Dig läsa, lära Dig om livet!

 

Men dagarna går och jag måste lära mig leva med saknaden och sorgen. Det är såklart annorlunda idag än hur det var för tre månader sedan. Jag orkar andas utan att det gör för ont, jag orkar äta, jag orkar jobba, jag orkar prata om andra saker än Dig. Men det ända jag tänker på är Dig! 

 

När jag träffade kuratorn i måndags frågade hon hur långt framåt jag orkar tänka. Det var en svår fråga. Just då orkade jag tänka ett par dagar framåt. Eftersom mitt vikariat på jobbet går ut den 27 mars så har jag tvingats tänka på vad jag ska göra efter det. Men jag kan inte påstå att jag har varit så intresserad av att göra någonting efter det. 

 

Jag började jobba mina 75% ungefär sex veckor efter Du försvann, det som gjorde att jag orkade var att jag visste att det "bara" var två månader kvar. Att jag sedan kan få ta tag i sorgen igen! Att berarbeta den! Jag ska bara härda ut. 

 

Nu har det löst sig med jobb och jag får till och med vara ledig fem veckor innan jag börjar mina nya äventyr.

 

 

Evigt Älskad

Myspys

I stillhet du kom

Love