Emil del fyra: Att föda en ängel

Torsdag 6/12-12 träffade vi först kuratorn sedan träffade vi en läkare på avd 14 på Danderyds Sjukhus för en första inskrivning. Vi väntade i väntrummet på avdelning 14 i ca 70 minuter, mycket tårar! Tänkte ”nästa gång jag kommer hit ska Du dö...” När vi äntligen fick komma in efter att varit bortglömda och blivit uppropade med fel namn så började jag såklart gråta, då säger läkaren "Jaha, du tycker det här är jobbigt?" Men kom igen, såklart det här är jobbigt, det värsta jag varit med om. Hon frågade om vi fått papper med info om avbrytandet, det hade vi inte fått, fick inget heller. 

 

Jag har varit så nervös och orolig inför avbrytandet av graviditeten, hur kommer det kännas? Hur kommer Du känna Emil? När kommer Du dö? Kommer det göra ont för Dig? Kommer det göra ont för mig? Kommer jag behöva sövas och skrapas? Kommer jag klara av att släppa taget om Dig?

 

Söndagen den 9/12-12 träffade vi en sjuksköterska på avdelning 14 för inskrivning och första tabletten, som minskar graviditetshormonerna. Det var hemskt att ta den tabletten. Jag ville inte. Hon frågade om vi fått papper med info om avbrytandet, det hade vi inte fått, fick inget heller. Sen kom frågan, som ett slag i magen, "Hur vill ni göra med ert barn efteråt?" De berättade om kremering och barnkullen, en minneslund för bara barn på Danderyds Kyrka. Det tyckte vi lät fint! Men vi skulle fundera tills på tisdagen. Skulle sitta kvar en timme för att se så man inte kräktes upp tabletten. Men eftersom vi bor så nära så fick vi gå hem. Satt i alla fall kvar 30 minuter.

 

Måndagen den 10/12-12 var jag hemma, permission från sjukhuset, behöver inte komma tillbaka förrens på tisdag. Kommer knappt ihåg den dagen, kommer i alla fall ihåg att vi städade, jag fattar inte att jag orkade, men jag tror det var en krisreaktion.

 

Tisdag 11/12-12 kommer jag aldrig att glömma! Då jag födde en ängel! Den dagen jag fick hålla i Dig, mitt första barn! Vår son! Vår Emil! Vår ängel! 18 veckor och 4 dagar fick Du vaggas i min livmoder!

Kom till avdelning 14 klockan 08.00. Fick eget rum med tv. Niklas fick en hård stol att sitta på, annars var det bra på rummet. Fanns ingen klocka på rummet så tiderna är lite svåra att veta exakt. Jag fick byta om till sjukhusskjorta. Sjuksköterskan förklarade lite hur dagen kommer se ut. Jag visste inte tidigare hur ett sent avbrytande gick till, att det är en förlossning... Undersköterskan tog blodtryck, puls, andningsfrekvens. Fick dropp. Fick smärtlindring och fyra vaginalatabletter, som skulle sätta igång förlossningen av Dig, vårt barn, tyvärr skulle Du vara död. Efter jag tagit de första fyra vaginalatabletterna på morgonen klockan 08.45 skulle jag ligga ner ca 45 minuter, började redan då få ont i ryggen. Trodde det berodde på att jag låg stilla länge med förstår i efterhand att det var värkarna som redan hade börjat. Läkaren kom in och stämde av. Kuratorn kom och pratade. I desperation frågade jag sjuksköterskan, läkaren, kuratorn, om det verkligen stämde, att Du hade Trisomi 18, att Du inte kunde leva! Vi gick sedan flera promenader i korridoren, vilket var viktigt att göra för att sätta igång värkarna och förlossningen snabbare. Det börjar göra mycket ont i ryggen, även lite i magen. De sa att det kommer bli som mensvärkar fast värre och eftersom jag inte har mensvärk i magen, utan i ryggen om jag har någon mensvärk alls så satte sig min smärta mycket i ryggen. Fick en värmedyna som Niklas höll mot min rygg i flera timmar. Antingen låg jag i sängen och grät och skakade eller så gick jag i korridoren. I ett annant rum stod en nybliven mamma och gosade med sitt barn. 11.45 var det dags för nästa dos med tabletter, de tog jag oralt. Niklas åt lunch, pastasallad. Mycket smärta och oro inför vad som skall hända. Fick en tablett mot smärta och för avslappning. Under hela dagen var vi uppe och gick i korridoren flera gånger. Alla toalettbesök gjordes på bäcken inne i badrummet, eftersom de ville se om det kom ut något annat också. På bäckenet skulle Du komma ut, eftersom Du inte är så stor så hjälper tyngdkraften till så det blir lätare för Dig att komma ut. Mer smärtlindring. 14.45 fick jag tredje dosen av tabletter. Eftermiddagssjuksköterskan var jättebra. Hon sa att vi skulle ta in bäckenet på rummet så Du fick födas där. Efter det fick jag morfin intravenöst, kändes konstigt, kroppen försvann en liten stund. Vattnet gick en stund innan Du föddes. Niklas gick iväg för att köpa middag, 2 pajbitar, ca klockan 16.00, jag var ensam först men sedan gjorde det så ont så jag ringde på klockan, ville inte vara ensam. Jag hade tur eftersom den underbara undersköterskan kom, hon var väldigt bra, hon jobbade dubbelpass, så hon var hos oss hela dagen. Hon satt med mig ca 20 minuter (det kändes som flera timmar) till Niklas kom tillbaka. Jag frågade personalen flera gånger under dagen när Du skulle komma, hur jag visste skillnaden på dessa värkar och när Du skulle komma. De kunde inte säga när Du skulle komma, men att jag skulle känna när det var dags för Dig och då veta när jag skall upp. Det kändes lite bättre när Niklas kom tillbaka så jag reste mig upp för att gå en stund i korridoren, men när jag reste mig kände jag nått mellan benen, skyndade in på toaletten och kände hur Du kom ut, visste inte vad jag skulle göra, var Du ute? Krystade lite till då kom hela Du ut. Så det stämde inte riktigt att jag skulle känna när det var dags, jag hade bara väldigt ont en stund innan och så plötsligt var Du en bit ute. Undersköterskan klippte av navelsträngen och tog ut Dig. Jag grät och skakade! Jag vågade inte titta då. Hade bestämt mig sedan tidigare att jag skulle titta på Dig efter att de lagt iordning Dig. Niklas var mer tveksam innan. Nu efteråt tänker jag att jag skulle tittat redan då. Varför gjorde jag inte det? Smärtan i rygg och magen försvann direkt. Kändes konstigt. Nu väntade vi på att moderkakan skulle komma ut. Fick en tablett för att påskynda det.Tog en till promenad i korridoren. En timme hade gått och ingen moderkaka hade komma ut. Läkare från gynakuten fick komma upp och kunde dra ut moderkakan via navelsträngen. Jag kände att det rann "Vad är det?" Niklas svarade i chock "Massor med blod" Så då kom massor med blod och moderkakan ut. Jag såg aldrig moderkakan, men Niklas såg den. Nu skulle de titta så allt hade kommit ut så vi fick gå och vila en liten stund, sen var det dags att gå en stund till för att se hur mycket jag blödde efteråt. Allt hade kommit ut, jag behövde inte sövas och skrapas.

 

Sen fick vi se Dig, vårt barn! Vår ängel! Du var så fin! Både jag och Niklas tittade på Dig. Jag fick hålla Dig när Du låg på ett fat med gröna dukar kring Dig. Jag höll Dig ungefär 50 minuter, det var sent på kvällen vi var trötta. Jag önskar att jag hade hållt Dig längre. Varför klappade jag Dig inte? Du såg så skör ut! Ville inte göra illa Dig! Men det hade Du ju klarat! Men jag tänkte så konstiga saker där och då! När jag höll Dig så var jag rädd att jag skulle tappa Dig! Varför tog jag inte kort på Dig? Jag var i chock, vet inte riktigt vad som hände. Så mycket jag vill ha gjort annorlunda. Tänk att jag inte visste om jag fick ta kort på Dig! Du är ju Mitt barn! Men jag sa många gånger till Dig ”Jag Älskar Dig”, Niklas sa också det till Dig, det värmde så i mitt modershjärta. Jag läste min favoritdikt för Dig. Du var större än vad jag trodde att Du skulle vara, ca 20 cm lång. Ca 300 gram trodde vår sjuksköterska att Du vägde. Men Du var smalare än vad jag trott. De sa att vid den här tidpunkten i graviditeten är barnen ganska smala. Öronen satt ganska långt ner, vet ej om det är så i den veckan, läste efteråt att det kan vara så på barn med trisomi 18. På Din högra hand såg det ut som Dina fingrar var lite annorlunda, nästan omlott, det kunde också vara så på barn med trisomi 18. Såg nästan ut som Du hade sex fingrar. Vi såg Ditt navelbråck. Annars såg vi inte några andra ”avvikelser”. Men Du var så fin, så underbar! Du var färdig, behövde bara växa på Dig lite, bli större, men Du fick ingen chans. Vi såg hela Din fina kropp, Du såg helt normal ut! Såg ditt skulderblad tydligt. Såg Din framsida lårmuskelkontur tydligt. Du låg på Din högra sida med huvudet vilandes på vänster hand, såg ut som Du sov. Slutna ögon. Dina små fingrar, händer, tår, fötter... Dina läppar var så fina, precis som Din pappas, stora och fina. Du hade en liten blåsa på huvudet. Jag kunde inte slita mina ögon från Dig. Jag bara grät! Jag önskar att jag aldrig behövde släppa Dig! Tänk att jag aldrig mer får hålla i Dig!!

 

Eftersom vi bor ungefär 400 meter från sjukhuset så valde vi att åka hem på kvällen. Men jag var tvungen att äta nått för att få åka hem, ville inte ha något, men tog lite yoghurt och flingor. Drack vatten. Hela dagen har jag varit törstig, inte hungrig. Jag har bara sett vatten och saftkannor som de sprungit runt med i korridoren. Drygt 1 liter dropp under dagen. Fick två tabletter som minskar mjölkproduktionen. Nu fick vi pappret med info om avbrytandet. Vi blev hämtade av Din mormor och fick skjuts hem. Hon passar Linus hos Din gammelmormor. Din mormor sover kvar hos Din gammelmormor så Linus är kvar där så vi inte behöver gå ut med honom i morgonbitti.

 

Att behöva säga adjö till Dig, vårt barn var hemskt! Att ena stunden få hålla Dig i famnen och i den andra stunden lämna ifrån mig Dig och aldrig mer få se Dig. Skulle jag hållt Dig längre? Jag önskar att jag fick hålla Dig hur länge som helst och när som helst. Jag önskar att Du levde när vi höll Dig. Jag önskar att jag aldrig släppt Dig! Jag önskar jag aldrig behövt ta det här beslutet. Men det kändes inte som jag hade något val. Jag vill Dig det bästa.

 

Nu gick jag från sjukhuset som mamma fast utan mitt barn. Det var inte så här det skulle bli! 

 

Under hela graviditeten har det kännts som jag levt i en liten bubbla, trött och illamående, ingen matlust. Sedan andra ultraljudet 19/11-12 har jag mer levt i chock/kris. Kännts som tiden stått stilla, varit en enda lång dag, fast det gått ca fem veckor. Tyckte tiden innan avbrytandet var hemsk, sen kom två hemska dagar tisdag och onsdag, chock. Sen på natten till torsdagen bröt jag ihop ännu mer. Det var så jobbigt. Kan ha blivit värre eftersom jag var ensam hemma, Niklas jobbade natt. Trodde aldrig det skulle bli så här jobbigt efteråt! Mycket värre än vad jag någonsin kunnat tro! Så mycket ånger, så mycket skuldkänslor, så mycket frågor, så mycket sorg! Kände mig elak att Du skulle kremeras och vara på barnkullen istället för en egen begravningsplats, men som Niklas sa så får Du då vara med flera kompisar! Varför la jag inte någon liten blomma till Dig, någon filt??? Tänkte på måndagen att jag skulle köpa en ros och ha med, men jag orkade inte, det kändes för tungt, visste inte hur man gör vid sådana här tillfällen... Hur skulle jag veta! Nu efteråt känner jag att jag skulle vilja göra så mycket annorlunda. För att verkligen visa att jag älskade Dig! Men jag sa det till Dig flera, flera gånger! Jag grät när jag höll Dig! Som Niklas och kuratorn sagt så gjorde vi det bästa som vi kunde göra, man vet aldrig hur något sånt här skall göras, finns inget rätt eller fel, utan vi gjorde det på vårt sätt! Men tyvärr känner jag ändå så mycket ånger. Jag vill Dig allt gott i hela världen! Men Nu vet jag att det inte hade spelat någon roll vad jag gjort annourluna, Du vet att Jag Älskar Dig mest i hela världen! Men det är en sak jag ångrar, att jag inte tog kort! Men jag har Dig i mitt Minne! Mitt val att inte läsa nått på internet innan var nog bra för mig, men om jag gjort det så hade jag haft massor med kort på Dig!  

 

Så här efteråt förstår jag inte hur jag klarade av de dagarna med avbrytandet, men som kuratorn hade sagt innan (som jag då inte trodde på) var att de flesta bara gör det, man blir som en "maskin", man känner inte efter. 

 

Direkt efteråt försvann graviditetsillamåendet, jag klarar av lukter bättre, min mage är borta, mina bröst har minskats, mitt hår är inte lika tovigt, mina bröst ömmar inte längre, metallsmaken i munnen är borta. Allt detta som jag känt under graviditeten skulle jag mer än gärna få tillbaka för att få behålla Dig. Nu efteråt finns bara en tomhet kvar. Det är ju meningen att när det här försvinner och man genomgår en förlossning så ska man få sitt barn, varför fick inte vi det? Vad är vår mening? Mitt minne är inte som det brukar, men kuratorn sa att det är vanligt att glömma saker, tappa ord när man är i en krissituation. 

 

Torsdag 20/12-12. Första gången vi går till barnkullen. Linus födelsedag 7 år! Varit hos kuratorn. Varit i Mörby Centrum och köpt till Dig, till minneslunden. Ett mosshjärta, ca 30 cm högt, som floristen dekorerade så fint åt oss med bla 3 röda rosor, en ängel på ett hjärta, videung. Köpte en änglanalle, som jag ska ha hemma. En rund sten där det står God Jul och en sten formad som ett hjärta! Skrev ett kort till Dig som vi satte på mosshjärtat ”Mamma och Pappa älskar Dig!” massor av hjärtan ”För alltid!”. Vi kom till kyrkogården, men vände för vi hade inga gravljus med oss. Åkte och köpte två gravljus. Gick till barnkullen på Danderyds Kyrka. Ett barn i en livmoder med solstrålar ser det ut som. Mycket snö på minneslunden, vi tog bort snö för att se var vi kunde lägga Dina saker, men det var saker överallt. Tillslut hittade vi en bra plats till Dig! Din mormor kom också dit och tittade. Du har inte fått komma dit än. I månadsskiftet december/januari kremerades Du och sedan kommer Du till kyrkans församlingshus innan det blir dags för askan att grävas ner, till våren när tjälen försvunnit. Men vi går dit redan nu flera gånger för att hälsa på Dig, och göra fint tills Du kommer dit.

 

“An angel in the book of life wrote down my baby’s birth, and whispered as she closed the book "Too Beautiful For Earth"

 

Vet inte hur jag ska kunna leva utan Dig! 

 

Vårt majbarn blev vår decemberängel! 

 

Mamma och Pappa Älskar Dig! För Alltid! 

 

Alltid Älskad! Aldrig Glömd!

 

EMIL

 

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

 

 

 

 

Emil del tre: Fostervattenprov och väntan på beskedet

Såklart väntade jag till dagen innan fostervattenprovet för att köpa hibiscrub, men det var slut på apoteket, samt på flera apotek i närheten. Vi den här tiden orkade jag inte göra någonting, det var därför jag inte orkat ta mig för att köpa det innan. Jag gick då ner till apoteket på Danderyds Sjukhus, där fanns det hibiscrub. Tvättade mig på kvällen innan och morgonen den 27/11-12. Jag var supernoga, ville inte riskera att minsta lilla bakterie skulle komma in till Dig!

 

 

Tisdag 27/11-12. Då var det dags för fostervattenprovet, något som jag aldrig trodde jag skulle göra. Lång nål, spännde och sved mycket i magen en liten stund, annars gick det bra. Din pappa vågade inte titta när de skulle ta provet. Han satt bredvid mig och tittade på Dig på ultraljudskärmen och på mig istället, han ville absolut inte titta på nålen. Din pappa var väldigt imponerad av att jag bara låg där, inte blev nervös, men det ända jag var nervös över var att Du inte skulle överleva denna resa! Spännde även i magen efteråt. Ditt huvud var nu 8 dagar för litet för Din ålder. Kändes lite bra att Du växt på Dig 3 dagar på endast 8 dagar! Gav lite hopp. Niklas var med på fostervattenprovet och tog ledigt från jobbet på kvällen. Inga lyft eller anstränga magmusklerna första två dagarna, om det läcker fostervatten ska man ta det lugnare under fler dagar. Vi fick reda på att sannolikheten nu var 50% att Du hade en kromosomavvikelse. Vilken hemsk siffra. Läkaren berättade även idag att om det inte är någon kromosomavvikelse och istället ett navelbråck så blir det planerat kejsarsnitt på Karolinska Sjukhuset och operation för Dig. Om det är en kromosomavvikelse så är det med största sannolikhet Downs Syndrom, läkaren nämnde några andra, som jag knappt kommer ihåg, men på honom lät det som att det är Downs Syndrom om det är något, eftersom de andra kromosomavvikelserna är så ovanliga. Anledningen att han nämde de andra var att Niklas frågade vad det annars kan vara för kromosomavvikelser. Annars hade läkaren inte nämnt dem.  

 

 

Läckte lite fostervatten på dagen. På kvällen var vi på lussebak och middag hos Din morbror och S, helt plötsligt läckte det mycket fostervatten, som läkaren hade sagt kunde hända, tydligen inget tecken på missfall. Jag sprang hem (vi bor 20 meter ifrån varandra) stod i duschen och grät medans det rann fostervatten. Det läckte mycket och länge så vi ringde gynakuten, de rekommenderade vila. Jag var så ledsen, jag tänkte "nu kommer Du inte klara Dig! Nu kommer Du försvinna från mig, bara för att jag gjorde fostervattenprovet!" Efter fostervattenprovet läste jag mina favorit dikter för Dig varje dag! Hoppades på att det inte var någon kromosomavvikelse.

 


Enligt läkaren skulle vi få reda på torsdagen eller fredagen via telefonsamtal OM Du hade en kromosomavvikelse, kanske till och med hinna få ett brev på fredagen om Du inte hade en kromosomavvikelse. Vi väntade och väntade vid telefonen, på brevbäraren. Varje gång telefonen lät, så fick jag en klump i magen. På fredagen hade vi inte fått något svar. Jag åkte upp till Din mormor och morfar i Norrtälje under helgen, eftersom Niklas jobbade hela helgen. Niklas kom till Norrtälje på söndagen och vi bakade lussebullar, pepparkakor och ett jättefint pepparkakshus. Då var jag en orolig gravid tjej, men Du levde i alla fall i min mage då. ❤ ❤ ❤ 

 

 

På måndagen 3/12-12 kom inget brev, telefonsamtalet trodde vi att vi borde få innan 17.00 så efter klockan fem slappnade jag av lite. Niklas åkte in till stan för att gå på bio med sina arbetskamrater, jag var så ledsen att han åkte iväg. Jag vet inte om det var för att jag innerst inne visste att det var något ”fel”. Måndagen den 3 december 2012 klockan 17.58, ensam hemma får jag ett samtal från hemligt nummer, tror och HOPPAS att det är från min mormor som också har hemligt nummer, men tyvärr var det ett samtal från läkaren på Läkarhuset Odenplan. Fick då reda på att Du hade en kromosomavvikelse, trisomi 18, Edwards Syndrom. Läkaren förklarade i korthet vad det innebär, att Du inte är livsduglig, det är inget man vill höra om sitt barn! Att Du inte skulle kunna överleva i mer än ca 2-3 månader efter födseln, OM Du ens skulle klara av hela graviditeten. Det är även vanligt att barn med trisomi 18 dör under förlossningen, får de inte orkar med de starka värkarna. Även vanligt att man får ett tidigt missfall eftersom barn med trisomi 18 inte är så starka. Läkaren ville prata lite mer med oss, så han skulle ringa upp efter en stund så Niklas skulle hinna komma hem. Jag ringde Niklas och berättade, sen ringde jag Din mormor och morfar, jag grät så mycket att det gjorde ont i ögonen, det kändes som att de skulle pressas ut. S kom hem till mig direkt, kramade mig länge...Sen kom Niklas och Din morbror... Läkaren ringde tillbaka efter ca 1 timme och pratade med oss. Han tyckte vi skulle smälta all information till dagen därpå, så skulle han ringa upp igen på tisdagen 4/12-12. Din mrobror och S bjöd på mat, orkade knappt äta nått.

 

 

Tisdag 4/12-12. Vi väntade hela dagen på samtalet, han ringde sent på eftermiddagen och han hade bokat in en tid för läkarbesök och avbrytande av graviditeten. Han frågade först, hur vi hade funderat och jag sa ”vi har väl inte något val?” och han sa typ ”nej”. Såklart vi hade ett val, jag hade kunnat totalvägrat, men för Ditt bästa blev det så här. Kändes konstigt att han redan hade bokat in avbrytandet, men det var väl det enda rätta? Eller? 
 
 
Fem veckors väntan på svar! Det tog totalt fem veckor innan vi fick svar på vad Du drabbats av. Sen tog det 1 vecka till innan Du föddes! 
Den tiden av oro och väntan har varit mycket psykiskt påfrestande. 
 
 
Tänk att Du drabbats av det otänkbara, av det mycket ovanliga. Trisomi 18 kan drabba alla, det har inget med föräldrarnas ålder att göra. Men risken att drabbas är väldigt liten, minimal. Men vi blev utvalda att få Dig Emil! Vi är så stolta över Dig! Men om jag kunde ändra, så önskar jag såklart att Du inte drabbats av det och att Du fick leva och växa Dig stor! 
 
 
På socialstyrelsens hemsida kan man läsa mer fakta om trisomi 18. 
 
 
År 2009 fick 350 barn diagnosen Downs Syndrom och 81 barn diagnosen Edwards Syndrom. Så Edwards Syndrom är en mycket ovanlig diagnos. 
 
 
Dagen Du föddes och jag fick hålla Dig var det finaste och vackraste jag någonsin gjort! Du var den vackraste jag sett!! Du låg alldeles stilla, såg ut som Du sov, så fridfullt! Men Du var död! Det var inte så det skulle bli! Världen är så orättvis! Att Du inte fick en chans på denna jord! 
 
 
Jag skriver mer om dagen Du föddes i ett senare inlägg. 
 
 
Mamma och Pappa Älskar Dig! 
 
❤ ❤ 
 
 
 
Ditt namn vid barnkullen, Danderyds Kyrka. 

Emil del två: KUB-test och extra UL

Fredag 26/10-12. Nu har det gått 12 veckor. Vad jag har väntat på denna dag. Men eftersom jag inte är helt säker på vilken min första dag på sista mensen var, kan ju ha varit 2 dagar senare, så jag kunde inte riktigt andas ut. Så vi bestämde oss för att vänta att berätta för våra nära och kära tills vi hade varit på KUB-test och kunde visa en ultraljudsbild av Dig, vår Emil.

 

KUB-test Måndag 29/10-12 på Ultra Gyn Läkarhuset Odenplan. Vi fick ingen tid på Danderyds Sjukhus eftersom det var med ganska kort varsel och att jag ville komma en måndag eftersom jag är ledig på måndagar. 
Emil, du rörde på Dig, Ditt hjärta slog, vad skönt det kändes!! Första gången vi fick se vår son! Niklas sa ”Tänk att jag har gjort det där!”. Det var så gulligt sagt! Han lät så stolt! Du rörde på Dig MYCKET, sa barnmorskan, vi såg det också! Så häftigt! Emil, Du var en livlig liten krabat! Kommer speciellt ihåg en stor rörelse som såg ut som att Du hickade, så Du sträckte ut hela kroppen och sen tillbaka. Så gulligt! MEN barnmorskan såg att Du hade ett navelbråck...vi förstod inte vad det betydde...vi frågade... hon lade handen på mitt ben och sa bara "det behöver vi inte prata om nu", då blev jag ännu mer orolig, vi fick vänta en timme på läkaren som också skulle titta...jag grät hela tiden när vi väntade, vi fick ett eget litet väntrum...KUB-testet visade 1:20000 att Du skulle ha någon kromosomavvikelse...läkaren lugnade oss och sa att navelbråcket kunde sluta sig, så vi bokade in en tid 3 veckor senare... Och om navelbråcket är kvar då så blir det ”bara” operation för Dig direkt efter förlossningen. Då kände jag, vad som helst bara jag får träffa Dig och att Du överlever. Jag frågade rakt ut. ”Kan det här vara något tecken på en kromosomavviklese?”, både barnmorskan och läkaren sa "nej". Barnmorskan var till och med osäker på om hon skulle säga något om Ditt navelbråck till oss eftersom det kunde växa ihop av sig själv. Så tyckte hon att jag var så orolig så hon ville först inte säga det för att oroa mig mer. Så klart jag var orolig, jag vill ju det bästa för Dig Emil! Tänk om hon inte hade berättat, hur hade det gått då? Vad hade hänt då? Innan vi gick frågade jag läkaren kanske tre-fyra gånger om jag behövde vara orolig att det var något ”fel” på Dig. Jag fick svar att vi inte behövde vara oroliga. Men tänk så fel det var! De måste ju vetat att det kunde vara ett tecken på kromosomavvikelse, varför sa det inget? Jag som trodde jag kunde slappna av lite efter dessa första 12 veckorna, men får vänta tre veckor till. 

 

Samma dag, 29/10-12, som KUB-testet, berättade vi för familjen att vi var gravida! Två stolta föräldrar! Visade ultraljudsbilden på Dig, vårt underbara barn! Jag var så stolt över Dig att få visa Dig för våra familjer. Men jag hade ändå haft tanken att vi kanske ska vänta eftersom det inte är 100% bra. Men vi var så stolta över Dig så vi kunde så klart inte vänta, så vi berättade för våra familjer. Vi hade också fått berättat för oss att vi vid nästa ultraljud tre veckor senare troligen kommer kunna se könet på Dig! Så spännande! 

 

Kom ihåg när jag satt på jobbet på lunchen och pratade med några kollegor om barn och allt därtill. Vi pratade bland annat om man ska ta reda på könet på sitt barn. Då sa en kollega ”man ska inte ha så bråttom, man hinner köpa saker och lära känna barnet sen. Man behöver inte planera allt i förväg” (ungefär så sa hon). Då lät det ju bra, MEN nu känner jag mig ”lurad”, jag har inte hunnit lära känna mitt barn utanför min livmoder, han försvann från mig alldeles för tidigt. 

 

 

Måndag 19/11-12. Tre veckors väntan är nu över. Nu ska vi få se Dig igen! Till det här besöket var jag mest nervös och orolig över att Du inte levde, jag hade trott på läkaren och barnmorskan, att jag inte skulle vara orolig för att det var något ”fel” på Dig... Men som den oroliga själ som jag är så var jag såklart orolig att Ditt navelbråck inte hade slutit sig. 

 
Återbesöket var hos en annan läkare, han började med att fråga "Berättade de förra gången om vad det här kan innebära?" Då förstod jag att det är nått som inte stämmer, nått de valt att inte berätta... Du rörde Dig och Ditt hjärta slog, tårarna kom av lycka, en kortvarig lycka. Då i den stunden när läkarne frågade det förstod jag att de vetat förra gången men inte velat oroa mig, känner mig fortfarande lurad. 

 

Navelbråcket är kvar...kan vara en kromosomavvikelse eller navelbråck. Det var extra jobbigt då vi ville ha en bild på Dig, men läkaren avrådde från det eftersom det då blir jobbigare om det skulle vara något ”fel” på Dig. Men oj vad fel han hade... vill ha alla bilder jag kan få på Dig... Då kändes det som han visste att det var fel, kändes så jobbigt. Jag önskar jag hade fått en bild. Men jag hade då gått in i min bubbla, där jag är kvar än idag. Från och med då var jag så ställd och chockad, ställde inga frågor, bara fann mig i allt läkarna sa till mig. Ifrågasatte ingenting, så som jag brukar göra. De mätte storleken på Ditt huvud för att avgöra din ålder, tyvärr var Ditt huvud 11 dagar för litet, vilket ej är ett bra tecken. Det var ju efter det här ultraljudet som jag skulle kunna börja slappna av lite, hade till och med tänkt åka en sväng till Täby Centrum och kanske IKEA för att titta på bebissaker till Dig, vårt efterlängtade barn. Men jag hade inte sagt det till någon, eftersom jag trodde att det skulle betyda otur... Så istället för de planerna blev det att jag åkte hem och grät, bara grät, så mycket. Det tog aldrig slut. 


Hos läkaren bokades det tid för fostervattenprov, fick vänta 1 vecka till... Hemskt att göra fostervattenprov eftersom missfallsrisken ökar... Men vi fick aldrig något val, läkaren sa att det behöver göras, och bokade vår tid. Så klart jag kunde totalvägrat men som sagts tidigare så var jag i min lilla bubbla, okapabel till att fatta beslut. Så de tankar om att få reda på könet eller inte var inte aktuella längre, nu var det större saker vi var tvugna att få reda på. När vi kom hem och skulle hämta Linus hos S fick jag en lång och varm kram av henne, betydde otroligt mycket.

 

Nu orkade jag inte jobba, mitt huvud var helt slutkört av alla tankar som for runt. Hade lämnat jobbet på fredagen den 16/11-12 och kom inte tillbaka förrens i januari 2013. Då utan Dig i magen. Eftersom jag på mitt nuvarande jobb alltid haft Dig i magen så var det så hemskt att behöva åka dit utan Dig! Så mycket tankar som for genom huvudet. Så mycket nätter jag bara gråtit och funderat. Ska jag behöva ta ett beslut som innebär att Du dör? Min värsta mardröm... 

 

All denna väntan under hela graviditeten har varit otroligt jobbig, har tagit så mycket energi. Allt jag ville var "bara" att vara gravid och vara lycklig över det. Jag ville inte ha alla dessa besked. Jag ville bara att Du skulle må bra och vara en frisk liten pojke! 

 

Nä, nu blir det för mycket tårar, är både smärtsamt och skönt att åter läsa det jag skrev om Dig, min son, för två månader sedan. Ser nu att det är exakt två månader sedan idag jag började skriva den här berättelsen! Historien fortsätter när orken kommer tillbaka. 

 

Jag saknar Dig så Emil! Jag är så stolt över Dig! ❤ ❤ 

Del ett av Emils historia

Nervös inför att lägga in delar av Emils historia här på bloggen. Hoppas det mottages på ett bra sätt.

 

 

 

Efter 5 månader av försök att bli gravid så Äntligen! Jag som har velat ha barn i så många år. Sista mensens första dag: 3 (eller 5) augusti 2012. Jag visste redan då, till och med ännu tidigare att det var vår SON som vilade i min livmoder. Men vad jag inte visste då var att du var så sjuk, vår son, vår Emil. 

 

Lördagmorgon 8/9-12 vid 6-tiden på morgonen gjorde jag ett graviditetstest, som visade att jag var gravid, ca vecka 5. Niklas hade jobbat natt så jag väntade på att han skulle komma hem. Vi var så lyckliga!! Jag gjorde graviditetstestet ungefär när min mens var en vecka sen, vågade inte göra det för tidigt. Jag trodde ju att den bara var lite sen. Men jag var GRAVID! Vad jag har längtat! Jag och Niklas ska få bli föräldrar! Den veckan när min mens var sen och Niklas sa ”tänk om du är gravid”, blev jag så glad i hela kroppen och kände att jag säkert är det men vågade inte tro det, vågade inte visa att jag var så glad, ville ha ”bevis”, ett positivt graviditetstest. Jag hade köpt testet och skulle göra det tidigare, men jag vågade inte och sen var det bäst att ta det på morgonen och eftersom jag går upp och kissar på natten ville jag göra det en dag då jag inte hade kissat för nära inpå.

 

Efter graviditetstestet ringde jag till Prima Liv på Danderyds Sjukhus. Konstig känsla när de frågar vad jag vill boka tid för och jag säger: ”Jag är gravid”. Det var så overkligt, är det sant? Ska jag bli mamma? De frågade när min senaste mens började och de sa, ”ja, då blir det ett majbarn, den 11 maj 2013”. Kunde jag vara lyckligare? Det kändes så overkligt.  

 

Planen var att inte berätta för någon innan det hade gått 12 veckor, för att vänta ut tiden då det är ökad risk att drabbas av missfall. Sen trodde jag att det skulle betyda otur, att det skulle hända nått med vårt barn om jag skulle berätta, om jag skulle visa att jag var för lycklig... men se hur det gick ändå... De enda som fick reda på att jag var gravid, innan vecka 12, var min mamma och pappa. Eftersom jag nu visste att jag var gravid och jag var väldigt trött så tog jag bort alla min tider på mitt gamla jobb och var ledig i ca 2 veckor innan jag började mitt nya sexmånaders vikariat. Då var jag trött och illamående, vilket jag har varit under hela graviditeten. Har sovit hur mycket som helst. Inte haft matlust. Varit mycket känslig mot olika lukter. Till och med parfymfri tvål har luktat illa och för mycket. Tovigt hår.

 

Jag och Niklas var på vårt första möte hos vår barnmorska. Jag hade massor med frågor till henne, jag var en orolig blivande mamma. Jag ville verkligen att vi skulle göra allting rätt! Så att barnet skulle ha det så bra som möjligt!

 

Torsdag 20/9-12 berättade vi för min mamma och pappa att jag var gravid. Dels för att jag mådde så dåligt och dels för att jag ville att mamma skulle åka med mig på barnmorske- och läkarbesök då Niklas inte kunde följa med. Mamma och pappa förstod inte direkt att vi var med barn. Jag sa att Linus (vår hund) skulle bli storebror, så de trodde att vi skulle köpa en till hund. Men de skulle bli mormor och morfar!

 

Fredag 21/9 var jag och mamma hos barnmorskan för ett längre inskrivningssamtal. Blodtryck 104/68. Järn 150. Blodsocker 5,2 (ca 1-1,5 timme efter frukost).

 

Vi valde efter mycket om och men att vi skulle göra ett KUB-test. Det var mest för att jag ville se barnet på ultraljud, att se att barnet lever, jag trodde inte att det skulle visa någon kromosomavvikelse. Niklas har som vanligt varit väldigt positiv och optimistisk och sagt till mig när jag varit orolig att det är något ”fel” på barnet ”Tänk vad många barn som föds friska, vilken liten risk att det ska hända oss något”. Då har jag sagt ”Men det måste ju hända någon, varför skulle det inte kunna vara oss” och se hur det blev, det hände oss...usch! Önskar att jag inte hade rätt...

 

Fram till och med nu så är jag en "vanlig" orolig blivande mamma. 

josefinaelma.blogg.se

Det var en gång...

RSS 2.0