Första gången...

Idag var det första gången en av mina patienter frågade om jag har några barn. 
 
Patienten: "Har du några barn?"
Jag: "Vad sa du?"
Patienten: Har du några barn?"
Jag: "Om jag har några barn?"
Patienten: "Aa"
Jag: "Ja, en son som tyvärr inte lever" (eller nått sånt sa jag).
 
Sen blev det en stunds tystnad. 
Som tur är så sa de inte "men du är ju så ung" eller någon annan irriterande kommentar. 
Det blev ganska bra. Kände tårarna bränna bakom mina ögonlock. 
 
Men så jag har väntat på att någon ska fråga mig om jag har några barn. Jag vill också prata om Emil, precis som alla andra mammor vill prata om sina barn, även fast Emil inte lever. Det är nästan det enda jag vill prata om, det enda jag tänker på. 
 
 
 
 
Kommentarer
Carro

Finaste Malin! Fattar precis vad du menar. Våra barn
är lika viktiga för oss att få berätta om och prata
om som det e för de som har levande barn. Men
ibland känns det som det inte är lika ok för oss
att prata om dem.
Kram

2013-02-19 @ 18:58:56
URL: http://www.mrsnoname.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

josefinaelma.blogg.se

Det var en gång...