Emil del fyra: Att föda en ängel

Torsdag 6/12-12 träffade vi först kuratorn sedan träffade vi en läkare på avd 14 på Danderyds Sjukhus för en första inskrivning. Vi väntade i väntrummet på avdelning 14 i ca 70 minuter, mycket tårar! Tänkte ”nästa gång jag kommer hit ska Du dö...” När vi äntligen fick komma in efter att varit bortglömda och blivit uppropade med fel namn så började jag såklart gråta, då säger läkaren "Jaha, du tycker det här är jobbigt?" Men kom igen, såklart det här är jobbigt, det värsta jag varit med om. Hon frågade om vi fått papper med info om avbrytandet, det hade vi inte fått, fick inget heller. 

 

Jag har varit så nervös och orolig inför avbrytandet av graviditeten, hur kommer det kännas? Hur kommer Du känna Emil? När kommer Du dö? Kommer det göra ont för Dig? Kommer det göra ont för mig? Kommer jag behöva sövas och skrapas? Kommer jag klara av att släppa taget om Dig?

 

Söndagen den 9/12-12 träffade vi en sjuksköterska på avdelning 14 för inskrivning och första tabletten, som minskar graviditetshormonerna. Det var hemskt att ta den tabletten. Jag ville inte. Hon frågade om vi fått papper med info om avbrytandet, det hade vi inte fått, fick inget heller. Sen kom frågan, som ett slag i magen, "Hur vill ni göra med ert barn efteråt?" De berättade om kremering och barnkullen, en minneslund för bara barn på Danderyds Kyrka. Det tyckte vi lät fint! Men vi skulle fundera tills på tisdagen. Skulle sitta kvar en timme för att se så man inte kräktes upp tabletten. Men eftersom vi bor så nära så fick vi gå hem. Satt i alla fall kvar 30 minuter.

 

Måndagen den 10/12-12 var jag hemma, permission från sjukhuset, behöver inte komma tillbaka förrens på tisdag. Kommer knappt ihåg den dagen, kommer i alla fall ihåg att vi städade, jag fattar inte att jag orkade, men jag tror det var en krisreaktion.

 

Tisdag 11/12-12 kommer jag aldrig att glömma! Då jag födde en ängel! Den dagen jag fick hålla i Dig, mitt första barn! Vår son! Vår Emil! Vår ängel! 18 veckor och 4 dagar fick Du vaggas i min livmoder!

Kom till avdelning 14 klockan 08.00. Fick eget rum med tv. Niklas fick en hård stol att sitta på, annars var det bra på rummet. Fanns ingen klocka på rummet så tiderna är lite svåra att veta exakt. Jag fick byta om till sjukhusskjorta. Sjuksköterskan förklarade lite hur dagen kommer se ut. Jag visste inte tidigare hur ett sent avbrytande gick till, att det är en förlossning... Undersköterskan tog blodtryck, puls, andningsfrekvens. Fick dropp. Fick smärtlindring och fyra vaginalatabletter, som skulle sätta igång förlossningen av Dig, vårt barn, tyvärr skulle Du vara död. Efter jag tagit de första fyra vaginalatabletterna på morgonen klockan 08.45 skulle jag ligga ner ca 45 minuter, började redan då få ont i ryggen. Trodde det berodde på att jag låg stilla länge med förstår i efterhand att det var värkarna som redan hade börjat. Läkaren kom in och stämde av. Kuratorn kom och pratade. I desperation frågade jag sjuksköterskan, läkaren, kuratorn, om det verkligen stämde, att Du hade Trisomi 18, att Du inte kunde leva! Vi gick sedan flera promenader i korridoren, vilket var viktigt att göra för att sätta igång värkarna och förlossningen snabbare. Det börjar göra mycket ont i ryggen, även lite i magen. De sa att det kommer bli som mensvärkar fast värre och eftersom jag inte har mensvärk i magen, utan i ryggen om jag har någon mensvärk alls så satte sig min smärta mycket i ryggen. Fick en värmedyna som Niklas höll mot min rygg i flera timmar. Antingen låg jag i sängen och grät och skakade eller så gick jag i korridoren. I ett annant rum stod en nybliven mamma och gosade med sitt barn. 11.45 var det dags för nästa dos med tabletter, de tog jag oralt. Niklas åt lunch, pastasallad. Mycket smärta och oro inför vad som skall hända. Fick en tablett mot smärta och för avslappning. Under hela dagen var vi uppe och gick i korridoren flera gånger. Alla toalettbesök gjordes på bäcken inne i badrummet, eftersom de ville se om det kom ut något annat också. På bäckenet skulle Du komma ut, eftersom Du inte är så stor så hjälper tyngdkraften till så det blir lätare för Dig att komma ut. Mer smärtlindring. 14.45 fick jag tredje dosen av tabletter. Eftermiddagssjuksköterskan var jättebra. Hon sa att vi skulle ta in bäckenet på rummet så Du fick födas där. Efter det fick jag morfin intravenöst, kändes konstigt, kroppen försvann en liten stund. Vattnet gick en stund innan Du föddes. Niklas gick iväg för att köpa middag, 2 pajbitar, ca klockan 16.00, jag var ensam först men sedan gjorde det så ont så jag ringde på klockan, ville inte vara ensam. Jag hade tur eftersom den underbara undersköterskan kom, hon var väldigt bra, hon jobbade dubbelpass, så hon var hos oss hela dagen. Hon satt med mig ca 20 minuter (det kändes som flera timmar) till Niklas kom tillbaka. Jag frågade personalen flera gånger under dagen när Du skulle komma, hur jag visste skillnaden på dessa värkar och när Du skulle komma. De kunde inte säga när Du skulle komma, men att jag skulle känna när det var dags för Dig och då veta när jag skall upp. Det kändes lite bättre när Niklas kom tillbaka så jag reste mig upp för att gå en stund i korridoren, men när jag reste mig kände jag nått mellan benen, skyndade in på toaletten och kände hur Du kom ut, visste inte vad jag skulle göra, var Du ute? Krystade lite till då kom hela Du ut. Så det stämde inte riktigt att jag skulle känna när det var dags, jag hade bara väldigt ont en stund innan och så plötsligt var Du en bit ute. Undersköterskan klippte av navelsträngen och tog ut Dig. Jag grät och skakade! Jag vågade inte titta då. Hade bestämt mig sedan tidigare att jag skulle titta på Dig efter att de lagt iordning Dig. Niklas var mer tveksam innan. Nu efteråt tänker jag att jag skulle tittat redan då. Varför gjorde jag inte det? Smärtan i rygg och magen försvann direkt. Kändes konstigt. Nu väntade vi på att moderkakan skulle komma ut. Fick en tablett för att påskynda det.Tog en till promenad i korridoren. En timme hade gått och ingen moderkaka hade komma ut. Läkare från gynakuten fick komma upp och kunde dra ut moderkakan via navelsträngen. Jag kände att det rann "Vad är det?" Niklas svarade i chock "Massor med blod" Så då kom massor med blod och moderkakan ut. Jag såg aldrig moderkakan, men Niklas såg den. Nu skulle de titta så allt hade kommit ut så vi fick gå och vila en liten stund, sen var det dags att gå en stund till för att se hur mycket jag blödde efteråt. Allt hade kommit ut, jag behövde inte sövas och skrapas.

 

Sen fick vi se Dig, vårt barn! Vår ängel! Du var så fin! Både jag och Niklas tittade på Dig. Jag fick hålla Dig när Du låg på ett fat med gröna dukar kring Dig. Jag höll Dig ungefär 50 minuter, det var sent på kvällen vi var trötta. Jag önskar att jag hade hållt Dig längre. Varför klappade jag Dig inte? Du såg så skör ut! Ville inte göra illa Dig! Men det hade Du ju klarat! Men jag tänkte så konstiga saker där och då! När jag höll Dig så var jag rädd att jag skulle tappa Dig! Varför tog jag inte kort på Dig? Jag var i chock, vet inte riktigt vad som hände. Så mycket jag vill ha gjort annorlunda. Tänk att jag inte visste om jag fick ta kort på Dig! Du är ju Mitt barn! Men jag sa många gånger till Dig ”Jag Älskar Dig”, Niklas sa också det till Dig, det värmde så i mitt modershjärta. Jag läste min favoritdikt för Dig. Du var större än vad jag trodde att Du skulle vara, ca 20 cm lång. Ca 300 gram trodde vår sjuksköterska att Du vägde. Men Du var smalare än vad jag trott. De sa att vid den här tidpunkten i graviditeten är barnen ganska smala. Öronen satt ganska långt ner, vet ej om det är så i den veckan, läste efteråt att det kan vara så på barn med trisomi 18. På Din högra hand såg det ut som Dina fingrar var lite annorlunda, nästan omlott, det kunde också vara så på barn med trisomi 18. Såg nästan ut som Du hade sex fingrar. Vi såg Ditt navelbråck. Annars såg vi inte några andra ”avvikelser”. Men Du var så fin, så underbar! Du var färdig, behövde bara växa på Dig lite, bli större, men Du fick ingen chans. Vi såg hela Din fina kropp, Du såg helt normal ut! Såg ditt skulderblad tydligt. Såg Din framsida lårmuskelkontur tydligt. Du låg på Din högra sida med huvudet vilandes på vänster hand, såg ut som Du sov. Slutna ögon. Dina små fingrar, händer, tår, fötter... Dina läppar var så fina, precis som Din pappas, stora och fina. Du hade en liten blåsa på huvudet. Jag kunde inte slita mina ögon från Dig. Jag bara grät! Jag önskar att jag aldrig behövde släppa Dig! Tänk att jag aldrig mer får hålla i Dig!!

 

Eftersom vi bor ungefär 400 meter från sjukhuset så valde vi att åka hem på kvällen. Men jag var tvungen att äta nått för att få åka hem, ville inte ha något, men tog lite yoghurt och flingor. Drack vatten. Hela dagen har jag varit törstig, inte hungrig. Jag har bara sett vatten och saftkannor som de sprungit runt med i korridoren. Drygt 1 liter dropp under dagen. Fick två tabletter som minskar mjölkproduktionen. Nu fick vi pappret med info om avbrytandet. Vi blev hämtade av Din mormor och fick skjuts hem. Hon passar Linus hos Din gammelmormor. Din mormor sover kvar hos Din gammelmormor så Linus är kvar där så vi inte behöver gå ut med honom i morgonbitti.

 

Att behöva säga adjö till Dig, vårt barn var hemskt! Att ena stunden få hålla Dig i famnen och i den andra stunden lämna ifrån mig Dig och aldrig mer få se Dig. Skulle jag hållt Dig längre? Jag önskar att jag fick hålla Dig hur länge som helst och när som helst. Jag önskar att Du levde när vi höll Dig. Jag önskar att jag aldrig släppt Dig! Jag önskar jag aldrig behövt ta det här beslutet. Men det kändes inte som jag hade något val. Jag vill Dig det bästa.

 

Nu gick jag från sjukhuset som mamma fast utan mitt barn. Det var inte så här det skulle bli! 

 

Under hela graviditeten har det kännts som jag levt i en liten bubbla, trött och illamående, ingen matlust. Sedan andra ultraljudet 19/11-12 har jag mer levt i chock/kris. Kännts som tiden stått stilla, varit en enda lång dag, fast det gått ca fem veckor. Tyckte tiden innan avbrytandet var hemsk, sen kom två hemska dagar tisdag och onsdag, chock. Sen på natten till torsdagen bröt jag ihop ännu mer. Det var så jobbigt. Kan ha blivit värre eftersom jag var ensam hemma, Niklas jobbade natt. Trodde aldrig det skulle bli så här jobbigt efteråt! Mycket värre än vad jag någonsin kunnat tro! Så mycket ånger, så mycket skuldkänslor, så mycket frågor, så mycket sorg! Kände mig elak att Du skulle kremeras och vara på barnkullen istället för en egen begravningsplats, men som Niklas sa så får Du då vara med flera kompisar! Varför la jag inte någon liten blomma till Dig, någon filt??? Tänkte på måndagen att jag skulle köpa en ros och ha med, men jag orkade inte, det kändes för tungt, visste inte hur man gör vid sådana här tillfällen... Hur skulle jag veta! Nu efteråt känner jag att jag skulle vilja göra så mycket annorlunda. För att verkligen visa att jag älskade Dig! Men jag sa det till Dig flera, flera gånger! Jag grät när jag höll Dig! Som Niklas och kuratorn sagt så gjorde vi det bästa som vi kunde göra, man vet aldrig hur något sånt här skall göras, finns inget rätt eller fel, utan vi gjorde det på vårt sätt! Men tyvärr känner jag ändå så mycket ånger. Jag vill Dig allt gott i hela världen! Men Nu vet jag att det inte hade spelat någon roll vad jag gjort annourluna, Du vet att Jag Älskar Dig mest i hela världen! Men det är en sak jag ångrar, att jag inte tog kort! Men jag har Dig i mitt Minne! Mitt val att inte läsa nått på internet innan var nog bra för mig, men om jag gjort det så hade jag haft massor med kort på Dig!  

 

Så här efteråt förstår jag inte hur jag klarade av de dagarna med avbrytandet, men som kuratorn hade sagt innan (som jag då inte trodde på) var att de flesta bara gör det, man blir som en "maskin", man känner inte efter. 

 

Direkt efteråt försvann graviditetsillamåendet, jag klarar av lukter bättre, min mage är borta, mina bröst har minskats, mitt hår är inte lika tovigt, mina bröst ömmar inte längre, metallsmaken i munnen är borta. Allt detta som jag känt under graviditeten skulle jag mer än gärna få tillbaka för att få behålla Dig. Nu efteråt finns bara en tomhet kvar. Det är ju meningen att när det här försvinner och man genomgår en förlossning så ska man få sitt barn, varför fick inte vi det? Vad är vår mening? Mitt minne är inte som det brukar, men kuratorn sa att det är vanligt att glömma saker, tappa ord när man är i en krissituation. 

 

Torsdag 20/12-12. Första gången vi går till barnkullen. Linus födelsedag 7 år! Varit hos kuratorn. Varit i Mörby Centrum och köpt till Dig, till minneslunden. Ett mosshjärta, ca 30 cm högt, som floristen dekorerade så fint åt oss med bla 3 röda rosor, en ängel på ett hjärta, videung. Köpte en änglanalle, som jag ska ha hemma. En rund sten där det står God Jul och en sten formad som ett hjärta! Skrev ett kort till Dig som vi satte på mosshjärtat ”Mamma och Pappa älskar Dig!” massor av hjärtan ”För alltid!”. Vi kom till kyrkogården, men vände för vi hade inga gravljus med oss. Åkte och köpte två gravljus. Gick till barnkullen på Danderyds Kyrka. Ett barn i en livmoder med solstrålar ser det ut som. Mycket snö på minneslunden, vi tog bort snö för att se var vi kunde lägga Dina saker, men det var saker överallt. Tillslut hittade vi en bra plats till Dig! Din mormor kom också dit och tittade. Du har inte fått komma dit än. I månadsskiftet december/januari kremerades Du och sedan kommer Du till kyrkans församlingshus innan det blir dags för askan att grävas ner, till våren när tjälen försvunnit. Men vi går dit redan nu flera gånger för att hälsa på Dig, och göra fint tills Du kommer dit.

 

“An angel in the book of life wrote down my baby’s birth, and whispered as she closed the book "Too Beautiful For Earth"

 

Vet inte hur jag ska kunna leva utan Dig! 

 

Vårt majbarn blev vår decemberängel! 

 

Mamma och Pappa Älskar Dig! För Alltid! 

 

Alltid Älskad! Aldrig Glömd!

 

EMIL

 

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

 

 

 

 

Kommentarer
Anonym

Älskar hur fint du skriver, den styrka du har och hur mycket mamma du är :)
Massa kramar, kärlek och värme från Jeppe <3

Svar: Tack Fina Du!! ♥ ♥ ♥
Josefina Elma

2013-03-02 @ 10:35:51
Karolina

Vad tappra du och Niklas är! Att ni har orkat ta er igenom allt det här. Ska också hälsa från en vän till mig, Linda, som har läst din blogg, att hon tycker du är så stark, och har skrivit så fint på bloggen. Kram ♥

Svar: Tack så mycket! Vad roligt att en kompis till Dig läst! Du får tacka henne så mycket också för de fina orden! :) Kram
Josefina Elma

2013-03-02 @ 12:29:00
Eva H i Metbäcken

Vilken styrka du har att skriva så detaljerat om Emil ♥! Jag har min detaljerade berättelse nedtecknad i huvudet bara än så länge då jag inte orkat skriva ner den ännu.

Tänkte på det du skrev att du inte har några bilder på Emil. Tog inte sjukhuspersonalen några bilder åt er? Vi har bilder som bm tog och en förstoring som sjukhusfotografen ordnat åt oss helt kostnadsfritt + att vi tog egna bilder dagen efter förlossningen (vi låg kvar en natt då vi har 13 mil hem).
Känns som ert sjukhus var väldigt dåliga på att informera er om vad som skulle hända och vad man får göra vid ett avbrytande. Vi fick jättemycket info innan så att vi var helt förberedda på vad som komma skulle.

Stor varm kram ♥

Svar: Så här i efterhand så tycker jag också att det var väldigt dålig information... Tyvärr...Inga bilder av sjukhusfotografen, de tar bara efter vecka 22 :( tycker jag är superdåligt... Missnöjd... De borde ju säga att det kan vara bra att fotografera!!
Josefina Elma

2013-03-02 @ 12:50:51
URL: http://metbacken.se
Camilla

Vad ledsen jag blir att sjukhuset inte kan ge lite mer handgripliga råd. Det borde vara rutin, oavsett vilken vecka man föder i. Men oavsett om ni har en bild eller inte så kommer Emil alltid finnas i era hjärtan. Kram

2013-03-02 @ 19:45:03
URL: http://omlivetefter.blogspot.se
Karin

Dina ord berör verkligen..så sorgligt =(

Svar:
Josefina Elma

Sara- mamma till Signe och Ester

Jag får rysningar. Det är verkligen en sorglig historia. Jag beklagar verkligen. Ingen ska behöva vara med om detta.

Svar: ♥ Verkligen, ingen ska behöva vara med om detta!
Josefina Elma

2013-03-04 @ 22:36:17
URL: http://frutyrberg.blogg.se
Ulrika Hovmark

Du är fantastiskt stark Malin! Den finaste bilden av Emil har du redan förevigat i ditt minne och den bilden kan aldrig någon ta ifrån dig eftersom du förvaran den fina bilden av Emil i ditt hjärta! Kram

Svar: Tack Ulrika!! Ja, så sant!! Kram ♥
Josefina Elma

2013-03-05 @ 19:51:46
Saran - Mamma till Julian <3

Huvva vad jag grät när jag läste igenom allt det här! Jag blir så himla rörd av hur starka ni är och hur fint du har skrivit. Man vet verkligen inte hur mycket ett litet hjärta kan betyda för en <3 nu måste jag springa och krama om min son ordentligt, för barn är verkligen en gåva och man ska aldrig ta det för givet ! Ni kanske inte orkar tänka på det nu, men jag tror Emil kommer få småsyskon och ni kommer nog älska dom mer medvetet och se på dom med en extra glimt i ögat än oss som inte har varit med om något så hemskt, även om alla älskar sina barn lika oändligt mycket :) lycka till i framtiden! Stor kram <3

Svar: Tack så mycket för att du har tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! och lämna en sån fin kommentar! Det värmer i mitt mammahjärta! <3 Ja, barn är verkligen en gåva! <3
Tack så mycket!
Kram och lycka till dig! <3
Josefina Elma

2013-03-17 @ 17:27:57
URL: http://saharan.blogg.no
Helen.HUSnrNIO

Här sitter jag och läser dina ord och tårarna rinner. Vilken mardröm men så bra du skrivit ner denna smärta.
Det skär när jag läser det och gör fortfarande nu efteråt så egentligen vet jag inte vad jag skriva här. Ville bara lämna ett avtryck och önska er all lycka i framtiden.
Helen


Svar: Tack så mycket! Värmer i mitt mammahjärta att du tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! Som du skriver så är det så fint att du lämnat ett avtryck! <3 Betyder väldigt mycket! Fint gjort av dig! <3 Kram till Dig!
Josefina Elma

2013-03-18 @ 09:41:14
URL: http://husnrnio.se
Sara Björk

Åh tårarna rinner här hemma och jag kramar extra mycket på Molly ikväll efter att ha läst din text. Stora styrkekramar till er! I massor! Önskar er all lycka och styrka i framtiden!

Svar: Tack så mycket för att du tagit dig tid att läsa om vår Emil! Blir alldeles tårögd! och att du kommenterat med så fina ord! Tusen Tack! Ja, krama Molly extra mycket! <3
Kram <3
Josefina Elma

2013-03-20 @ 19:45:38
URL: http://saaraaaa.blogg.se/
Malin S

Så fint skrivet!
Oerhört svårt att ens försöka förstå er situation.
Kram!

Svar: Tack så mycket!! <3 Tusen tack för att du läst om vår Emil! Betyder mycket för mig! och tack för att du tagit dig tid att skriva en fin kommentar! <3
Kram
Josefina Elma

2013-03-21 @ 08:30:07
URL: http://www.malinstolt.com/
Julia

Sitter här med tårar i ögonen. Otroligt gripande och sorglig historia! Ni två är otroligt starka som klarat av att ta er igenom det. Önskar er all lycka i framtiden! Du är en fantastiskt kärleksfull mamma <3 Stor kram

Svar: Vad gulligt av dig att skriva så fina ord till oss! Det värmer i mitt mammahjärta!Att du tagit dig tid att läsa om vår son, vår ängel, vår Emil! Tusen Tusen Tack! <3
Kram
Josefina Elma

2013-03-23 @ 22:57:02
URL: http://juliaaberglunds.blogg.se
Emilia

Du skriver jättefint! Det du/ni gått igenom kan jag inte ens föreställa mig hur hemskt det måste vara! När man läser din berättelse så slår det en hur dålig vården är på att hantera dessa situationer...
Styrkekramar i massor!

PS har varit grinig och gnällig över att jag gått över tiden sju dagar nu men det är dags för mig att sluta vara så egoistisk och vara tacksam för att allt hittills har gått bra...

Svar: Tack för dina fina ord! Det värmer i mitt mammahjärta att du tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! <3 Ja, och att det är så stor skillnad på hur olika sjukhus gör, så olika rutiner.

Ja, men allt är relativt. Men efter allt det här så har jag en helt ny syn på livet, vad som är jobbigt och inte. Men man måste alltid utgå från sig själv. Du längtar ju efter din bebis i magen! <3 Men tacksamheten tror jag är viktig! Att finna det som man är tacksam över, som du skriver att allt har hittills gått bra för er.

Tusen Tack!
Kram och Lycka!
Hoppas ni får träffa bebis snart!
Josefina Elma

2013-03-25 @ 09:26:09
URL: http://nattstad.se/emaria
Denise - Mamma till Noah!

Åh det värker så i mammahjärtat när jag läser. Dina ord berör verkligen och jag fick tårar i ögonen. Ingen ska behöva förlora det dyrbaraste man har, sitt barn.. Jag kan bara tänka mig vilken sorg och smärta det är.. Styrkekramar till dig! Det kommer en dag för Er igen!

Svar: Tusen Tack för dina ord! Det värmer i mitt mammahjärta att du tagit dit tid att läsa om vår lillkille Emil! <3Ja, sorg och smärta är precis vad det är! Och en oändlig massa kärlek till Emil!
Kramar <3
Josefina Elma

2013-03-25 @ 15:21:09
URL: http://danajs.blogg.se
Mli - Nybliven mamma till Elton ♥

Ojojoj, det där får bli det sista inlägget jag läser tror jag.. åh vad jag gråtit! sitter här med toapapper och snyter mig och torkar tårar. sambon tycker jag ska lägga ifrån mig datorn. ååh, fyy... kan ju inte skriva mer än styrkekramar och fan vad jag tänker på dig!

du är så stark och så fin!

Svar: Tusen tack för dina fina ord! Det betyder väldigt mycket att du har tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! <3
Kram <3
Josefina Elma

2013-03-27 @ 18:38:56
URL: http://idamli.blogg.se
Jonna

Jag finner inga ord, inte mer än att livet är så fruktansvärt orättvist. Sådant här borde inte få existera. Massa styrkekramar till er <3

Svar: Tack för din fina kommentar! Det värmer så i mitt mammahjärta att du tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! <3
Ja, livet är orättvist, det har vi verkligen fått erfara.
Kram <3
Josefina Elma

2013-04-06 @ 11:48:36
En medsyster

Kära medsyster,
jag blev så berörd när jag läste om dina erfarenheter och din sorg.
Jag tror inte att jag på något sätt kan bidra med någon tröst. Men jag har gått igenom samma sak och det är mycket vi har gemensamt.
På 70-talet födde jag mitt första och mycket efterlängtade barn (jag var 32 år - på den tiden definierades detta som "gammal förstföderska").
Direkt efter förlossningen togs vår dotter ifrån oss och lades i kuvös (prenatalavdelningen på Sachska barnsjukhuset). Ingen kunde svara på vad som var fel med henne, mängder med prover togs på både barn och mor.
Efter närmare tre veckor kom beskedet; Edwards syndrom, Trisomi 18.
Ingen, absolut ingen, på Stockholms största barnsjukhus visst något om vad denna diagnos innebar. Endast att en avvikelse på så “låga” kromosomtal inte var förenlig med något längre liv.
Att min graviditet inte slutat i missfall var ovanligt, att vår dotter klarat en förlossning var ännu mer ovanligt, att hon nu levde efter flera veckor var ännu mer ovanligt.
Hon sondmatades upp i tvåårsåldern. Hon var troligen blind och hon hörde troligen inget. Efter rader av lunginflammationer och andra livshotande akuta sjukdomar dog hon slutligen i allmän blodförgiftning.
Hon blev drygt fyra år.
Efter (den då obligatoriska) obduktionen sa läkaren lakoniskt att “hela paketet - tarmar, lungor och allt - var vridet”.
De erfarenheter jag dragit ur detta mitt livs trauma är att vår dotters liv absolut inte hade någon så kallad mening (åsikten delas ju inte av de flesta motståndare till fosterdiagnostik).
För henne innebar livet enbart plågor, från första till sista stund. Och jag har inte blivit en bättre människa på grund av de fyra svåra åren med ett döende barn.
Våra yngre barn (som blev till tack vare att vi garanterats fosterdiagnostik) har nog många gånger tyckt att jag är en alldeles för orolig mamma.
Idag finns min förstfödda som ett kristallklart minne vissa höstdagar (de tre veckorna...). Jag tänker ibland på viken fantastisk storasyster hon skulle kunnat ha varit. Eller att jag säkert redan haft flera barnbarn om inte ...
Men det kan faktiskt gå flera dagar utan att jag tänker på henne. Och det känns inte heller fel.

Svar: Beklagar så att du också förlorat ett barn med trisomi 18! Jag är så tacksam att du skrivit till mig, blev verkligen berörd av din historia! Men visst, på nått konstigt sätt så kan du bidra med tröst, inte många som kan det, men det du skrivit var "skönt" att läsa, absolut inte allt ert lidande men det du skriver runt om. Hoppas du förstår vad jag menar. Jag önskar ingen, speciellt inte ett oskyldigt barn ett sånt lidande. Jag har ju haft sånna skuldkänslor för att vi inte gick hela graviditeten med Emil, men min logiska del av hjärnan (och läkaren) säger ju att det inte var ett alternativ, eftersom det inte är förenligt med liv, men det är så svårt att ta in i början... Att ens barn inte får leva... :'( Jag blir så ledsen att läsa om hennes lidande!
Tusen tack att du skrev till mig!
Av ren nyfikenhet så vill jag bara fråga hur du hittade min blogg? :)
Lycka till dig!
Josefina Elma

2013-05-18 @ 23:50:25
Mimmi

Usch fy, jag har inga barn själv så kan inte sätta mig in i din sits själv. Men vad ledsen jag blir för er skull, va hemskt de är att eran Emil inte fick se vilka fina föräldrar han fått.
Kram

Svar: Tack för att du har tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! Det värmer i mitt mammahjärta! Kram <3
Josefina Elma

2013-06-09 @ 21:30:57
URL: http://mimmielinorberglund.blogg.se
Emma - Mamma till lilla Ella

Tårarna rinner ner längst mina kinder som floder när jag läser din historia om din son. Jag beklagar så mycket din förlust och tänker inte ens säga att jag förstår att det känns hopplöst för jag har ingen aning. Jag kan inte ens föreställa mig vad du har gått igenom eller vad du går igenom men jag önskar dig all lycka till i framtiden med småsyskon till Emil och allt vad du tar dig till. Kram

Svar: Tack för din fina kommentar! Det värmer i mitt mammahjärta att du tagit sig tid att läsa om vår lilla Emil! Kram <3
Josefina Elma

2013-06-13 @ 22:55:04
URL: http://emmaingrid.blogg.se
Johanna Järvenpää

Herregud vad livet är orättvist! Stora tårar rullar när jag läser din historia och jag beundrar dig så! Vi känner inte varann men en stor KRAM till dig och ett stort stort grattis till kommande lillebror!

Det är ingen tröst men jag brukar tänka så här att vår lillefot som vi väntar fick träffa sin morfar innan att de var tillsammans innan han bestämde sig för att bosätta sig i min mage. Så jag tror att er lillebror varit hos sin storebror innan och har med en del av honom hem till er nu. KRAM

Svar: Tack så mycket för att du har tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! Det värmer i mitt mammahjärta! <3
Det var verkligen en fin tanke! Ja, de känner nog redan varandra, våra små pojkar! :)

Stor kram till Dig! <3
Josefina Elma

2013-08-02 @ 22:28:12
URL: http://cumgranosalis.blogg.se/
Sabrina

Hej. Vad fint du skrivit. Jag har själv gått igenom detsamma, nu i år i april fick vi så lov att oxå göra ett avbrytande pga kromosomavvikelser.

Du kan väll maila mig om du orkar prata om allt. :( har liksom inte hittat någon som varit med om samma sak och känns som att man inte kan få ut allt man känner. Att bli gravid igen och allt det där är så jobbigt att tänka sig in i.

Massa kramar / Sabrina

[email protected]

Svar: Hej! Så orättvist att vi inte får ha våra änglar med oss på rätt sätt!
Jag mailar dig!
Kram
Josefina Elma

2013-08-06 @ 20:47:30
URL: http://sabrinaas.blogg.se
Linda

Hittade din blogg via ett inlägg du gjort på en annan blogg. Gråter när jag läser om Emil. Att bli mamma till en ängel är det värsta som kan hända. Fick själv uppleva det 2011. Då vår älskade Elisabeth föddes i v 20. Vattnet gick och de kunde inget göra för att stoppa förlossningen. Ett Dygn senare satt jag med vår dotter i armarna och inte i magen.
Ser att du åter är gravid. Grattis. Har inte läst hela din blogg men jag hoppas allt går bra denna gång. Elisabeths lillasyster föddes 2012 i v26 och är nu en pigg och glad tjej med stor aptit på livet. Ett barn kan aldrig ersätta det man förlorat men det barnet kan hjälpa en i sorgearbetet.
Många kramar

Svar: Tack för dina fina ord! Det värmer verkligen i mitt mammahjärta att du tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! <3 Beklagar så att er Elisabeth inte finns med er på rätt sätt! <3
Kram! <3
Josefina Elma

2013-08-20 @ 11:43:16
Marika

Tack för din fina, sorgliga berättelse direkt ur livet. Jag blir så lättad varje gång någon pratar om saker som missfall och för tidigt födda och dödfödda, bara för att det känns som att det är så mycket hyschpysch med det. Vilket jag tror härstammar från förr då det var kvinnans fel om något gick snett. Vem ville berätta att man inte klarat av att bära ett barn liksom?

Jag skulle varit ca 6 månaders gravid idag, men fick i vecka 16 reda på att det inte fanns nåt foster i min livmoder. Den växte, jag kände mig gravid, jag hade fostervatten och moderkaka, men ingen som nyttjade dem. Grundlurad och bedragen kände jag mig. Fick genomlida många onda timmar på förlossningsavdelningen innan jag fick tid för skrapning. En miniförlossning var vad det var. Den värsta dagen i mitt liv, även om jag i efterhand ser det som att vi är en erfarenhet rikare.

Lycka till med kommande bäs, och åter igen, tack!

Svar: Ja, verkligen. Så kändes det i början, att det var mitt fel, jag kände mig värdelös som inte kunde "göra rätt", att mitt barn inte blev friskt och fick leva. Jobbiga tankar att handskas med. Men jag är mer än stolt över vår lilla Emil, han är ju verkligen unik! Beklagar så det du varit med om! <3 Världen är orättvis!
Tack för dina fina ord. Det värmer i mitt mammahjärta att du tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! <3
Lyck till, till dig med!
Kram
Josefina Elma

2013-08-21 @ 13:07:00
URL: http://almapower.blogspot.com
zandra

Så vacker, fin och samtidgit så sorglig historia. har läst igenom det mesta i din blogg och måste säga att du verkar vara en otroligt stark person med underbara människor runt omkring dig. Så skönt att efter ha läst allt det tråkiga ni fick vara med om att ni nu ska flytta till huset ni ville och får en liten lillebror till eran ängel Emil. Tycker det är starkt av dig att tala om din berättelse för det är viktigt dels för dig att få tala om det men även för andra människor som kanske går igenom samma sak. Önskar er lycka till i livet:)

Svar: Vilka fina ord du skriver till mig! Det värmer i mitt mammahjärta att du har tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil! <3Tusen tack!
Lycka!! <3
Josefina Elma

2013-08-31 @ 11:53:23
URL: http://zlove.blogg.se
zandra

Klart:) såg din kommentar i en blogg och vart nyfiken:) sen läste jag och läste och grät och log :)

Svar: Kram <3
Josefina Elma

2013-08-31 @ 15:09:29
URL: http://zlove.blogg.se
Ninon

Hej
Vad finskrivet det är. Gråter floder....Vi fick veta att vår son har trisomi 18 nu i slutet av veckan..... Det är jätte tungt besked och för exakt ett år sedan fick vi reda på att fostret i magen inte levde längre och då var vi i vecka 13....helt otroligt, på ettårsdagen....
Å andra sidan är jag lättad över att vi inte fick vänta i 5 veckor som ni har...jag tycker huddinge hanterade det hela väldigt bra hittills, de bad oss komma dit och de förklarade allting.... Fick tid hos kurator dagen efter och har tid för avbrytande nästa söndag och förlossning den 10/9 :(... Det jag har börjat reagera över är att jag gjort flera UL och ingen reagerat på hur fostret ser ut... Fostervattenprov gjorde jag för att jag är 40. När vi frågade läkaren om svaret var 100 så sa hon det finns alltid en osäkerhet av mänskliga faktorn och det där lilla osäkerheten gör mig orolig eftersom ingen reagerat på hur han ser ut i UL tidigare....Ska begära UL för att vara på säkra sidan och utesluta mänskliga faktorn.
Det ni gjort för Emil är underbart, ska köpa ett hjärta med och en ängel
Jag ser att ni är med barn, håller tummarna jätte hårt för er, kram

Svar: Usch jag beklagar så det ni måste gå igenom... Världen är orättvis! Jag blir så ledsen för er skull, gråter :'( Vilken vecka är du i nu? Varför måste du vänta tills nästa söndag? Vad konstigt att läkaren sa så, eller såklart den mänskliga faktorn alltid finns med, men vid sådana här tester är de supernoga så inget går fel. Vad har de sagt vid UL? Några avvikelser? Jag önskar så att det fanns ett liv för de med den här sjukdomen, eller att den hemska sjukdomen inte fanns så våra barn får leva istället! Tack för dina fina ord till mig! Många varma och långa kramar till dig! <3 <3 <3
PS. Det finns en liten grupp på fb för oss som har förlorat barn med trisomi 18 och 13, om du vill vara med där någon gång så vet du iaf att den finns, men den är hemlig så det går inte att söka på den) men säg till så ska jag ordna det! KRAM!
Josefina Elma

2013-08-31 @ 21:35:11
Ninon

Hej Josefina Elma
Tusen tack att du tog dig tid att svara mig, blir glad för det.
Jag är i vecka 16 så jag kommer att vara i ca vecka 18 när det blir dags för förlossning. Jag har inte hunnit göra RUL men jag har gjort flera UL och ingen har sagt något om någon avvikelse som var synlig, de har mätt huvudet visat mig hjärnhalvor..... jag har läst på nätet och de flesta verkar ha fått lite misstanke om trisomi 18 redan på UL, men inte vi, därför tänkte jag göra UL nästa vecka och se, för när hon säger att det finns det mänskliga faktor så vill ja vara mer säker på min sak. Jag vet att testerna är exakta men tänker att de kanske har blandat tester eller något, visar UL på avvikelse så kan jag få lit lugn i alla fall, jag vill inte få och undra en massa när det är för sent.
Hoppas inte det är något allvarligt med bakterier i urin, ganska vanligt vid graviditet, håller alla tummar för dig.
Är gärna med på Facebook sidan sen, säg bara vad jag behöver göra.
En massa kramar till dig o magen, Elma är så vackert namn förresten :)

Svar: Hej! Ja, det är mina mellannamn! Tack! Jag tycker också om dem! <3 Mitt förstanamn är Malin! Det gör så ont i mig, när jag tänker vad du/ni går igenom <3
Tyvärr verkar det inte alltid synas på UL att det är något avvikande :(
På UL med Emil så såg de ett navelbråck, som de först trodde inte var så allvarligt. Sen var hans huvudmått lite för litet, annars såg de inte några avvikelser.
Säg till när du vill att jag ska lägga till dig i gruppen (jag antar att ditt namn är samma som i din mailadress?)
Håller tummarna för ultraljudet <3 <3 <3
KRAM!
Josefina Elma

2013-09-01 @ 07:55:04
Ninon

Hej Josefina Elma
Tack så mycket för ditt svar.
Ja, det stämmer, så heter jag på Facebook. Ha en skön söndag.
Kramar,

Svar: Kram <3
Josefina Elma

2013-09-01 @ 20:48:22
erika

åh gud vad tårarna rinner ner på mina kinder. Gud vilken styrka ni har som skriver ut detta så att alla kan läsa det och följa eran resa..DU verkar vara en så fin och otroligt stark person. Önskar att jag kunde säga nått eller göra nått för att lätta eran sorg. Skickar en massa kramar <3

Svar: Tack så mycket för dina fina ord! Det värmer i mitt mammahjärta att du har tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil <3
Det betyder jättemycket att få sådana här fina kommentarer! Tack!
Kram!
Josefina Elma

2013-09-12 @ 22:10:18
URL: http://www.minimini.blogg.se
Ruth

Hej kära du,

Jag vill börja med att säga att mitt hjärta blöder för er alla som måste genomgå avbrytande men även dom som gått igenom ett missfall. Vill också haka fast vid det Marika sa att det är så mycket hysch om dessa hemska men ack så viktiga livsöden.

Jag pluggar just nu till sjuksköterska och ska senare vidareutbilda mig till barnmorska. Jag har jobbat på både gynavdelning och förlossning och fått se av alla världar. Jag förstår inte HUR man kan behandla dig och många andra på det sättet som ni blivit men jag läser det allt för ofta och det gör mig så ont så ont så. Men jag vill tala om för dig att här har du kvinnan som kommer att jobba, doktorera mm för att det ska bli ändring på detta. Jag ska jobba för att alla som förlorar ett BARN oavsett graviditetsvecka eller kromosonfel ska få samma rätt till BRA OMVÅRDNAD. Med hela mitt hjärta ska jag arbeta för att barn ska födas på ett värdigt sätt och inte i en jävla plåthink. Jag ska jobba för att ni får all information och stöd ni behöver. Jag ska arbeta för att ni ska få god smärtlindring och bra bemötande. Jag ska arbeta för att ni ska få bättre eftervård och en mening med ert barns livsöde.

Till våren ska jag skriva min c-uppsats på just omvårdnad vid missfall. Och jag hoppas i framtiden att jag ska kunna bredda detta område så ni alla som förlorar ett barn oavsett om det är vecka 9 eller 37 ska få BRA OMVÅRDNAD.

All kärlek sänder jag till dig och hela familjen!
Kram Ruth

Svar: Hej! Åååå vad jag blir tårögd när jag läser om det du skriver! Blir så glad att du förstår att det är hemskt! (om du förstår vad jag menar). Emil föddes på DS så då är det inte på förlossningen utan på gynavd och där jobbar vanliga ssk (alltså inga barnmorskor), vet inte om de inte förstår vad det man går igenom innebär, även fast det var skillnad på olika ssk och usk.
Låter som ett bra ämne att skriva om!
Tusen tack för att du har tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil, våran förstfödda! Det värmer i mitt mammahjärta! <3
Tack för ditt inlägg till mig!
Jag vill att ALLA ska få bilder och att de informerar om att det är bra att ta egna bilder också!!!!! <3 <3 <3
En stor kram till dig! Och jag känner på mig att du kommer bli en väldigt BRA ssk och barnmorska!
<3
Josefina Elma

2013-09-26 @ 21:18:22
Ruth

Ja herrejisses jag förstår att det du och många andra varit med om är hemsk. Jag har själv en dotter som jag älskat sen första celldelningen, och det är just det som är grejen att vården ser ett avbrytande eller ett missfall som något medicinskt och glömmer bort allt det andra, det viktiga, som är din kärlek till ditt barn som du nu förlorar. Ja det ÄR hemskt, fruktansvärt. Jag har sett det med egna ögon när jag arbetade på gyn. Och det är ju precis som du säger vanliga syrror som jobbar på gyn. Dom är inte specialiserad men de måste veta VAD de ska göra och HUR dom ska göra för att minska ert lidande. Men det är svårt för alla är inte rustade med ett stort mammahjärta och kunskap och då måste det finnas PM så man kan läsa sig till hur man ska agera och vad man ska göra.
Ja jag vet att detta kommer bli mitt livsverk. För dig och alla andra.
Kram Ruth

Svar: Ja, det här är ett viktigt ämne att ta upp och prata om! Tycker det är bra att du tagit till dig det och att du kommer jobba för det här! Känns bra att veta! Vad gulligt när du skrev att du älskat din dotter sedan första celldelningen! <3 För så är det! :)
Hoppas du får en trevlig fredag!
Kram!
Josefina Elma

2013-09-26 @ 23:29:17
johanna

<3<3<3<3<3<3<3

Svar: <3 <3 <3 kram
Josefina Elma

2013-10-10 @ 00:21:39
URL: http://nannna.se/
linnea

hej. hittade din blogg idag. Läste dina fina inlägg om Emil. Du är en enormt stark människa!

Är så stolt att det finns sådanna som dig.

Svar: Hej!Det värmer i mitt mammahjärta att du har tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil och skrivit en sån fin kommentar till mig!
Många kramar till dig! <3
Josefina Elma

2013-11-02 @ 23:06:21
Sara

Vad ledsen jag blir för er skull. Jag beklagar verkligen det hemska som har hänt er, man måste vara en stark människa för att gå igenom något så fruktansvärt. Och det har ni klarat.

Vi skulle ha blivit tvåbarnsföräldrar i sommar, två dagar innan vår sons tvåårsdag, men det slutade tyvärr i ett tidigt missfall i vecka 11+5. Redan i den veckan kändes det hemskt. Värre än jag kunnat föreställa mig. Vaknade tidigt en morgon och allt ramlade ur hemma i toaletten. Ingen ska behöva förlora sitt barn men ibland vill det sig annorlunda..

Svar: Tack för din omtanke. Det värmer att du har tagit dig tid att läsa om vår Emil <3

Ja, livet är orättvist!
Josefina Elma

2014-02-18 @ 21:27:19
URL: http://www.tattines.wordpress.com
Kristina

Ville bara lämna en kommentar efter att jag läst Emils historia och säga att jag delar din sorg. Min Elliott föddes 6/1-2011 och somnade in i min famn 19/1-2011. Många styrkekramar till dig och familjen <3

Svar: Åå beklagar så att er Elliott inte finns med er på rätt sätt! Så orättvis värld! Varför somnade han in? ❤ Tack för att du tagit dig tid att läsa om vår lilla Emil, det värmer i mitt mammahjärta!
Kram
Josefina Elma

2014-05-19 @ 13:31:07
URL: http://bikbik.blogg.se
Kristina

Elliott somnade in för att hans lungor slutade att fungera, väldigt vanligt enligt läkarna, att hjärnan skickar signaler som får andningen att upphöra.

Så glad men ändå sorgsen att hitta andra som gått igenom samma öde och få läsa deras historier <3

Grattis dessutom till lillebror Arvid, Elliott fick en lillasyster i augusti 2013.

Kram!

Svar: Ok, var det psd? ❤
Nej men nu läste jag på din blogg att er Elliott hade T18
Tack så mycket! Och grattis till er lillasyster! Såg några bilder på henne på din blogg :) så söt! Var i detta avlånga land bor ni? Kram
Josefina Elma

2014-05-20 @ 20:26:19
URL: http://bikbik.blogg.se
Kristina

Tack så mycket! :) Vi bor i Umeå, var bor ni? Kram

Svar: Vi bor i Vallentuna, norr om Stockholm :)
Josefina Elma

2014-06-22 @ 00:22:33
URL: http://bikbik.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

josefinaelma.blogg.se

Det var en gång...