Nervös inför att lägga in delar av Emils historia här på bloggen. Hoppas det mottages på ett bra sätt.

Efter 5 månader av försök att bli gravid så Äntligen! Jag som har velat ha barn i så många år. Sista mensens första dag: 3 (eller 5) augusti 2012. Jag visste redan då, till och med ännu tidigare att det var vår SON som vilade i min livmoder. Men vad jag inte visste då var att du var så sjuk, vår son, vår Emil. 

Lördagmorgon 8/9-12 vid 6-tiden på morgonen gjorde jag ett graviditetstest, som visade att jag var gravid, ca vecka 5. Niklas hade jobbat natt så jag väntade på att han skulle komma hem. Vi var så lyckliga!! Jag gjorde graviditetstestet ungefär när min mens var en vecka sen, vågade inte göra det för tidigt. Jag trodde ju att den bara var lite sen. Men jag var GRAVID! Vad jag har längtat! Jag och Niklas ska få bli föräldrar! Den veckan när min mens var sen och Niklas sa ”tänk om du är gravid”, blev jag så glad i hela kroppen och kände att jag säkert är det men vågade inte tro det, vågade inte visa att jag var så glad, ville ha ”bevis”, ett positivt graviditetstest. Jag hade köpt testet och skulle göra det tidigare, men jag vågade inte och sen var det bäst att ta det på morgonen och eftersom jag går upp och kissar på natten ville jag göra det en dag då jag inte hade kissat för nära inpå.

Efter graviditetstestet ringde jag till Prima Liv på Danderyds Sjukhus. Konstig känsla när de frågar vad jag vill boka tid för och jag säger: ”Jag är gravid”. Det var så overkligt, är det sant? Ska jag bli mamma? De frågade när min senaste mens började och de sa, ”ja, då blir det ett majbarn, den 11 maj 2013”. Kunde jag vara lyckligare? Det kändes så overkligt.  

Planen var att inte berätta för någon innan det hade gått 12 veckor, för att vänta ut tiden då det är ökad risk att drabbas av missfall. Sen trodde jag att det skulle betyda otur, att det skulle hända nått med vårt barn om jag skulle berätta, om jag skulle visa att jag var för lycklig... men se hur det gick ändå... De enda som fick reda på att jag var gravid, innan vecka 12, var min mamma och pappa. Eftersom jag nu visste att jag var gravid och jag var väldigt trött så tog jag bort alla min tider på mitt gamla jobb och var ledig i ca 2 veckor innan jag började mitt nya sexmånaders vikariat. Då var jag trött och illamående, vilket jag har varit under hela graviditeten. Har sovit hur mycket som helst. Inte haft matlust. Varit mycket känslig mot olika lukter. Till och med parfymfri tvål har luktat illa och för mycket. Tovigt hår.

Jag och Niklas var på vårt första möte hos vår barnmorska. Jag hade massor med frågor till henne, jag var en orolig blivande mamma. Jag ville verkligen att vi skulle göra allting rätt! Så att barnet skulle ha det så bra som möjligt!

Torsdag 20/9-12 berättade vi för min mamma och pappa att jag var gravid. Dels för att jag mådde så dåligt och dels för att jag ville att mamma skulle åka med mig på barnmorske- och läkarbesök då Niklas inte kunde följa med. Mamma och pappa förstod inte direkt att vi var med barn. Jag sa att Linus (vår hund) skulle bli storebror, så de trodde att vi skulle köpa en till hund. Men de skulle bli mormor och morfar!

Fredag 21/9 var jag och mamma hos barnmorskan för ett längre inskrivningssamtal. Blodtryck 104/68. Järn 150. Blodsocker 5,2 (ca 1-1,5 timme efter frukost).

Vi valde efter mycket om och men att vi skulle göra ett KUB-test. Det var mest för att jag ville se barnet på ultraljud, att se att barnet lever, jag trodde inte att det skulle visa någon kromosomavvikelse. Niklas har som vanligt varit väldigt positiv och optimistisk och sagt till mig när jag varit orolig att det är något ”fel” på barnet ”Tänk vad många barn som föds friska, vilken liten risk att det ska hända oss något”. Då har jag sagt ”Men det måste ju hända någon, varför skulle det inte kunna vara oss” och se hur det blev, det hände oss...usch! Önskar att jag inte hade rätt...

Fram till och med nu så är jag en "vanlig" orolig blivande mamma.